Resor utomlands

Hotell med anor – Meliá Recoleta i Buenos Aires

15 mars, 2019

Vi lämnade Port StanleyFalklandsöarna och hade med oss både pingviner och andra fina upplevelser i bagaget. Nästa hamn och stopp på resan blev Montevideo i Uruguay som vi nådde efter två nätter och tre dagar till havs. Och efter  ännu en natt, nu ”inomskärs,” nådde vi slutmålet för resan,  Buenos Aires.   Här vi lämnade vi fartyget och anrika hotell Meliá Recoleta Plaza väntade på oss.

Anrika hotell Melia Recoleta Plaza väntade på ossAnrika hotell Meliá Recoleta Plaza väntade på oss.

Hotell Meliá Recoleta Plaza

på Calle Posada 155, i den ”finare stadsdelen” Recoleta i Buenos Aires centrum visade sig vara en byggnad  med kända anor. Och i byggnaden har många händelser av skilda slag utspelat sig undre årens lopp. Själva huset kom till på 1930-talet. På den tiden var detta område i B.A. ”the red light district” med nattkubbar, barer, bordeller och hög kriminalitet.

Ett hotell som har sin speciella historia. Här bodde i två år ,1942-1944, Argentinas dåvarande "first lady" innan hon blev presidenthustru. Detta  hotell har sin speciella historia. Här i byggnaden bodde mellan 1942 och 1944 Eva Perón, kvinnan som skulle bli en ikon i Argentina.  

Eva/Evita Perón, född Duarte, var skådespelerska /artist och flyttade från landsbygden till B.A. 1935. Inkomsterna och jobben var få och små så billiga hotell eller boenden hemma hos vänner var det som stod till buds. Och med hjälp av både tur och högt uppsatta militära vänner, fick Eva en roll i en radioteater. Det ena gav det andra och hon fick råd att flytta in i en liten lägenhet här i byggnaden.

Kanske var det turen, de militära vännerna och viljan att bli något som tog Eva vidare. För på en stor välgörenhetsfest blev hon ett par år senare presenterad för Juan Perón, då arbetsmarknadsminister. Det berättas att det var kärlek vid första ögonkastet och paret gifte sig 1945.  Eva var då 25 år.

I samband med att Juan Perón blev Argentinas president 1946 kom  Eva till att leda hälso och arbetsmarknadsministerierna. Hon bistod sin make på olika sätt, även  för att säkra makten, och tog bl.a. kontrollen över fackföreningsrörelsen.   (Mer om Eva/Evita Peron har jag skrivit här.)

Tjusig entré

Bilder på Evita Peron finns på väggarna i hotellets lobby.

Delar av hotellets lobby.

Gammal inredning med många spår av Eva Perón.

Röda mattan utrullad.

Hotellet i sig

hade verkligen den gamla stilen bevarad. De flesta rum var uppkallade antingen efter mer eller mindre kända jazzmusiker, skådespelare, operasångare, sångare,konstnärer eller författare som bott på hotellet . Vi hamnade hos Ella Fitzegerald. (Namnet är felstavat på dörren)

Detta anrika hotell hade stora rum inredda i gammeldags still En del av det tidstypiska rummet som också hade en loungeavdelning med soffa och bord.

En liten men trevlig takterass på hotell Melia Recoleta . Uppe på taket fanns en liten terrass med en minmial pool och några solstolar. Men mysigt att slå sig ner här i skuggan.

Även hotellets restaurang var jazzinspirerad.

 

Här i hotellets ”Bistro” var det förr en syateljé där många av både Evita Perons och andra societetsdamers kläder syddes upp av världens främsta modeskapare, bl.a Dior. Dags för vår frukost. Riktigt god och i läcker miljö. En bra start innan det var dags att ge oss ut i  Buenos Aires .

Bistron på hotell Melia Recoleta var även den jazzinspirerad med många jazzmusiker på väggarna.

 

 

Resor utomlands

Stanley, Falklandsöarnas huvudort – Välkomna hit

14 mars, 2019

Välkomna till Stanley, Falklandsöarnas huvudort/huvudstad. En liten stad/ort där man får gå långsamt för att inte lämna det lilla centrum som finns. Att komma hit är som att komma till en liten ort på den brittiska landsbygden och det är svårt att tänka sig att man är i Sydamerika och på en ögrupp i Sydatlanten utanför Argentinas kust. (Jag har i ett par tidigare inlägg berättat om mitt möte med pingviner och lite om Falklandsöarna och Stanley. (Länkarna tar er dit om ni vill läsa)

Vårt fartyg "Star Princess" närmar sig Falklandsöarna och hvudorten Stanley.Tidig morgon och vårt fartyg, Star Princess, närmar sig Falklandsöarna och Stanley.

Stanley

eller som orten/staden mer formellt heter, Port Stanley, är liten. Och just den dag vi är här så  pågår en viktig rugbymatch mellan Wales och Storbritannien och det innebär att det är folktomt på gatorna och de sju pubar som finns är välfyllda. Trots att stan är liten finns sjukhus, skolor (för elever upp till 16 år) en stormarknad, bibliotek, ett par caféer och restauranger, en liten polisstation, ett hotell, två kyrkor, några pensionat och gästhem samt en handfull restauranger.

Tydliga skyltar är uppsatta. Och antalet bilar av modell jeep är förhållandevis stort så de kanske behövs.

Några flerfamiljshus såg vi inte till men däremot olika varianter på egna boenden Här en länga med brittiskt inspirerade radhus, ”Jubilee Villas”. Dessa hus i tegel skiljer sig från de andra som ofta är byggda i trä och en del med ditsatta plattor. Dessa radhus uppfördes 1892 av en brittisk köpmansfamilj. Själva namnet ”Jubilee Villas” syftar på att drottning Viktoria av Storbritannien firade 50 år på tronen just detta år. (Liknande namn och byggnader finns även i Storbritannien.)

Radhus i STanley som har en tydlig brittisk byggnadsstil och även byggdes i slutet av 1800-talet av en brittisk affärsman. Radhuslängan ”Jubilee Villas” ligger längs en av de tre huvudgatorna, Ross Road” nära hamnen.

Vi gick några gator längre upp  i stan för att kanske träffa på en pub. Men vi ville också se mer av hus och trädgårdar och kanske också träffa på några husägare. Det gjorde vi inte just här.  Anledningen var troligen att alla var alla var på  puben för att se rugbymatchen.

Genomgående grönt i de små eller större trädgårdarna.

Bistadshusen i Stanley är enfamiljshus och ofta byggda i trä. Bostadshusen varierade i storlek och utseende.

En av pubarna i Stanley och den är välfylld. Rugbymatch mellan Wales och England pågår. Jodå, denna pub liksom de andra var fyllda av entusiaster som höll på England i rugbymatchen. Men Wales vann!

Vi fortsatte

vår vandring efter ett tämligen kort pubbesök. Ljudnivån var hög och matchen oliiiidliligt spännande för de insatta. Vad gällde bilar konstaterade vi att rejäla jeepar stod parkerade vid de flesta hus. Fullt förståeligt  med tanke på avsaknad av vägar strax utanför stan. Ska man ta sig runt och t.ex. se till sina får är det avgörande att ha en bil som tar sig fram över grässlätter som ofta är fyllda med vatten efter allt regnande.

Väg eller inte? Men med en jeep som är fyrhjulsdriven tar man sig fram utan det vi kallar för vägar.

Nere vid havet gick vi mot det  frihetsmonumentet som restes efter Falklandskriget 1982. Ett krig mellan Argentina och Storbritannien. Ett krig som satt har tydliga spår både i Stanley och runt om på öarna. På olika sätt. Här krigade man om Falklandsöarna, Sydgerogien och Sydsandwichöarna (brittiska utomeuropeiska territorier) Kriget startade den 2 april  1982 med att Argentina ockuperade och invaderade Falklandsöarna och Sydgeorgien. Kriget pågick under 74 dagar och här dog 907 personer, varav 255 brittiska soldater och 649 argentinska soldater, sjömän och flygare. Även tre civila dödades av britterna av ”misstag”. Konflikten mellan länderna var resultatet av sega förhandlingar om vilket land som skulle ha kontrollen över dessa öar i Atlanten och där Argentina hävdade att de återockuperade sitt egna territorium.

Frihetsmonumentet i Stanley. Till minne av de britter som miste livet i Falklandskriget 1982

Minnesstenen med följande text: ”In memory of those who liberated us ”- 14 juni 1983. Här finns också namnen på de britter som stupat inskrivna på olika stentavlor. Och här är det gott om vallmoblommor. Den blomma som sedan första världskrigets skyttegravskrig symboliserar blodsutgjutelsen.

Margret Thatcher finns kvar i Stanley

och är placerad bredvid Frihtsmonumentet. I form av en byst. Hon anses av britterna på Falklandsöarna vara en befriare som beslöt att sända hit brittiska krigsskepp efter Argentinas ockupation. Och det var i stort sett denna händelse som orsakade kriget.

En fram och en baksida.  Margret Thatcher och jag.

Nedanför bysten står; ”They are few in number but they have the right to liven peace, to choose their own way of life and to determine their own allegiance” . Alltså fritt översatt  – de är till få till antalet (syftar på befolkningen på Falklandsöarna) men de har rätten att leva i fred, att välja sitt egna sätt att leva på och besluta om sin trofasthet.

Även en gata är uppkallad efter Margret Thatcher och hon är fortfarande väldigt populär på Falklandsöarna.

Den här skylten såg jag i ett butiksfönster. Och helt klart har invånarna på Falklandsöarna stora fördelar av att tillhöra Storbritannien.

 

Hur är det att bo i Stanley?

Ja, det var något vi ville veta. Rätt som det var hade vi turen att träffa några bofasta. (Troligen var rugbymatchen slut.  Här har man sin egen  valuta, Falklands pund – FK£  och den är värdemässigt som det engelska pundet. (Detta visste vi) Vad gäller jobb så är det högst varierande och arbetstillfällena är inte så många men turismen ger en hel del. Under sommarmånaderna, december till  mars kommer en del kryssningsfartyg och det innebär olika utflykter där lokalbefolkningen står för transporter och guidning. Så turismen är viktig. I övrigt jobbar man med lite av varje.

Även många fartyg som ska till Antarktis gör stopp i Stanleys hamn för att proviantera och ge sig ut för att se mer av öarna. och förstås titta på pingviner som det finns gott om. Butikerna och turistshopparna ger också viss försörjning. Många invånare i Stanley arrenderar marker på andra öar och utanför stan och har mängder av får. Här är det frågan om tusentals . I princip all mark används till fåren.  En liten flygplats finns och sysselsätter en del och så även fisket. Även hamnen har en hel del anställda.

The Gouvernment house, ”stadshuset”.  Här finns polis, ambulans  och den lokala förvaltningen.

Jag undrade

hur skolgången fungerade här i Stanley och ute på öarna. Barnen som bor i eller nära stan har skolgång här från det de är 5 år och upp till 16. Men för barnen ute på öarna är det annorlunda. Då kommer en lärare hem till en familj med barn och bor där i två veckor. Efter två veckor reser läraren vidare till nästa familj och föräldrarna har då ansvaret för hemuppgifterna.  Och efter två veckor kommer en ny lärare och stannar i sin tur i två veckor. Läraren är då inneboende hos familjen. (Vill till att kemin stämmer…)

Från det att barnen ute på öarna fyller nio år flyttar de in till stan och går då på en internatskola och reser ev. hem varje helg. Men resorna ut till öarna kan ta upp till 10 timmar så ibland blir hembesöken färre. Från 16 års ålder är det skolgång, college och internatskola i Storbritannien som gäller. Och den, precis som annan skolgång på Falklandsöarna ,betalas av brittiska staten. Även universitetsstudier i Storbritannien kan bekostas av brittiska staten. Alla falkländare är sedan 1983 fullvärdiga brittiska medborgare och har brittiska rättigheter och skyldigheter.

Vad vi tyckte om Falklandsöarna

Väldigt intressant och extra roligt att besöka en plats dit inte så många tar sig. Inte direkt ett charterresmål och det gillade vi särskilt mycket. Och livet här ute på öarna i Sydatlanten är väldigt brittiskt men ändå så långt från Storbritannien. Många har bott här i generationer och trivs med sitt liv här. Vi tyckte stoppet här var jättebra och fick ut mycket av det.

Och givetvis får en pingvin avsluta besöket här på Falklandsöarna.

Att göra i Stanley och på Falklandsöarna

Bra att i förväg höra av sig och boka ev. turer för kommer man samtidigt med kryssningsfatygen är mycket uppbokat i förväg.

Besöka pingviner på olika platser och enklast är det med en organiserad utflykt. Flera bolag som ordnar dessa finns i hamnen.

Ta en tur till ”Kelp Point”, ca 1,5 h resa från Stanley för att besöka sjöelefanter som beroende på säsong finns här.

Olika vandringar bokas också i hamnen och flera företag finns att välja på.

Besöka det historiska Dockyard museet inne i stan som har  en samling av sjöhistoriska föremål.

Ett  besök på någon av de lokala pubarna.

Fisketur och en tur till sjöss för att ev. se albatrosser

Strosa runt och Ta in  miljön i stan som både känns välbekant och annorlunda på samma gång.

 

 

 

Resor utomlands

Falklandsöarna – En annorlunda bekantskap som fascinerade

13 mars, 2019

Port Stanley, eller bara Stanley är huvudstad/huvudort på den brittiska ögruppen Falklandsöarna i Sydatlanten. Hit kom vi en tidig morgon efter ett dygn till havs från det att vi lämnat Kap Horn. Stanley grundades 1843 och har i sig  och med de vidsträckta närområdena en ungefärlig befolkning på 2500  personer. (Då ingår ett tusentals män från brittiska marinen som bevakar ögruppen. ) Och totalt räknar man med att drygt 3000 personer bor på öarna.

På väg in mot Falklandsöarna en tidig morgon. Så vackert.Det var en tidig och vacker morgon när vi sakta rörde oss in mot ön Östra Falkland och Stanley på Falklandsöarna.

Naturen här på Falklandsöarna är bedövande vacker.

Falklandsöarna möter oss med pingviver. Här "åsnepingviner" som det finns gott om. DEt engelska namnet är gentoopingviner. När vi är på väg in mot redden där fartyget ska ligga möts vi av pingviner som finns på stränderna runt om. Här åsnepingviner eller gentoopingviner som de heter på engelska. 

Falklandsöarna

heter också Malvinerna eller Islas Malvinas på spanska och är ett självstyrande brittiskt, utomeuropeiskt territorium ute i sydvästra Atlanten, nära Argentinas kust. Öarnas historia är komplicerad och stridigheterna om ögruppen har varit många. Argentina har sedan länge gjort anspråk på ögruppen och även på andra öar i Sydatlanten och här har konflikter med Storbritannien uppstått. En av dessa var Falklandskriget 1982. Mer om dessa konflikter finns att läsa här, en artikel från Svenska Dagbladet skriven 2008.

Falklandsöarna ligger nästan längst söderut i Atlanten och är här svagt. rödmarkerade.

Själva namnet Falklandsöarna kommer av det sund som delar de två huvudöarna, i mitten på nedanstående karta. Namnet kom till i slutet av 1600-talet och härstammar från den skotske adelsmannen Anthony Cary, med titeln Viscount of Falkland.

Falklandsöarnas huvudstad, Stanley, ligger i den östra delen av Östra Falklandsöarna.Huvudstaden/huvudorten Stanley ligger i den nordöstra delen av Östra Falkland.

Falklandsöarna består av två huvudöar, Östra Falkland och västra Falkland och drygt 700 mindre öar, där bara ett fåtal är bebodda. På några av dem kan det bo en eller två personer.

Falklandsöarna har ett klimat och en natur som påminner om Färöarnas. Dock inga pingviner där.

Falklandsöarnas klimatet

påminner om det som finns på Färöarna trots att den ögruppen ligger mycket längre norr ut. Vintertemperaturen på Falklandsöarna varierar mellan någon minusgrad och ca +5. Sommartemperaturen- december, januari och februari varierar i stort mellan +13 och +16 grader. Och det blåser ofta rejält och en hel del regn faller. Man räknar med ca 11 regndagar/ månad.

Grönt är det.

Det kyliga klimatet gör att att inte finns ett naturligt bestånd av träd på öarna. Försök med att plantera träd har inte gett så mykcet eftersom blåsten tar dem med sig.  Men gräs och buskvegetationen är  stor.

Djurlivet på Falklandsöarna

är stort och förutom pingviner av många olika slag (inte kejsarpingviner för de lever bara på Antarktis) finns det ett 60-tal olika fågelarter, sjölejon och sjöelefanter. Antalet pingviner ökar ständigt och förutom den naturliga gången så kommer många pingviner hit från Sydgeorgien. (Ligger också i Sydatlanten och tillhör Storbritanniens utomeuropeiska territorier)

Antalet får är stort och nästan alla lever på bl.a. fårskötsel. Fårköttet exporteras till EU (återstår att se hur det blir med Brexit) och ullen går mestadels på export till Sydamerika.

 

Apropå pingviner så så lyckades jag få till denna lilla filmsnutt. Inte bästa kvalité men ett smakprov från pingvinkolonin.Inte helt enkelt att hänga med i pingvinens takt.

 

Imorgon kommer ett inlägg från en promenad i Stanley, Falklandsöarnas huvudstad.

Foto

Små – Veckans ord i Gems Weekly Photo Challenge

12 mars, 2019

Nu är det vecka 11 och det är ordet små som är veckans ord att tolka  i  Sannas roliga fotoutmaning – Gems Weekly Photo Challenge. Den dryga tre veckor långa resan i södra Sydamerika  är över och vardagen är här. Så visst är jag nu bättre på att hålla reda på  veckor och dagar när jag landat hemma. (Var för ett par veckor sedan helt dag och veckovill så ordet brons fick här vara med två gånger.  Vad gäller utmaningen i sig så gäller det att med bild /och/eller/ text tolka det angivna ordet. Det är fritt fram för egna funderingar och alla är välkomna att vara med.

Grand hotell i Stockholm är inte direkt småskaligt men väldigt trevligt.

Små – veckans ord

funderade jag på ett tag. Men snart hamnade jag i tankarna på Grand hotell i Stockholm. Och anledningen till det var att  jag tillsammans med döttrar och barnbarn åt lunch där i helgen. För oss är det lite av tradition att då och då gå hit och särskilt om man vill ha det lilla extra av både mat, miljö och service.

Små kan man inte benämna bekvämlighetsinrättningarna. Snarare mycket rejält tilltagna.

Jag har mars som födelsedagsmånad och har lärt mig av vännen Ama att man med fördel firar hela den månad man fyller. Så efter att ha kommit hem från en härlig resa där vi firade med både mat, dryck (i viss mån) och fantastiska upplevelser så var det lika bra att fortsätta firandet. Vi bestämde oss för att äta smörgåsbordet eftersom det både är välsmakande, fräscht och med ett stort urval av rätter som passade oss alla. Vad gäller barnbarnens smak så är just en buffé ett mycket bra val. Och vi var alla väldigt nöjda när vi till sist ätit klart. Smörgåsbordet serveras på Grands Veranda och utsikten härifrån genom fönstren mot slottet, Gamla stan och Strömkajen med Waxholmsbåtarna bidrar också till helhetsupplevelsen. (Jodå, vi hade bokat fönsterbord)

Barnbarnet Max 9 år är förtjust i skaldjur och förser sig här med små godbitar från räk/hummersalladen.

Mycket att välja på fanns det på Grands Verandas smörgåsbord. Små- veckans ord passar väl in på allt småplock som inte var småskaligt. Champagne smakar gott när man vill fira och smakar extra bra till småplocket som förrätt på min tallrik. Observera de små bubblorna i glaset. 

Bara små spår kvar på tallrikarna. Men det fanns mycket mer att smaka på.

Max tog en paus efter för och varmrätten och koncentrerade sig på sina små legobitar och hur han skulle bygga ihop sitt flygplan.

småningom

blev det dags för dessertbordet. Eller snarare dessertborden. Ett enormt urval och svårt att välja. Men en fördel var att godsakerna kom i modell mini så vi kunde testa fler. Tycker man om något sött eller friskt efter maten så fanns det mesta här,

Gott och vackert!

Yngsta barnbarnet William, fem år, ägnade mycket möda åt att välja vad han ville ha och sedan ville han göra en egen skapelse av de små marrängkakorna, ”macrons”.

Små- veckans ord, här i form av macrons, små maränger, passade barnbarnet William perfekt. Skapandet är viktigt och kreativiteten.

Visst blev den fin?

Undrar hur den smakar.  William var jättenöjd med både utseende och smak.

Grands Veranda

Vad tyckte vi?  Vi var alla väldigt nöjda med besöket och uppskattade både utbudet och variationen på maten, liksom den trevliga miljön och med personal som vet vad god service innebär.  Vad gäller priserna så tycker jag det är tämligen överkomligt med 585 kr/vuxen  med tanke på matens kvalité och den miljö och service som erbjuds.  (Barn under 6 år äter utan kostnad och sedan finns barnpriser för de mellan 6 och 10 år)

 

Resor utomlands

Kap Horn – Där Stilla havet och Atlanten möts

11 mars, 2019

Vi hade verkligen sett fram emot, att precis som de gamla segelskutorna runda Kap Horn, den allra sydligaste delen av Eldslandet, ”Tierra del Fugo,”  i sydligaste Sydamerika. (När vi var på plats för ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg  om Kap Horn med lite historia som finns att läsa här.) Kap Horn eller på spanska, Cabo de Hornos, är mytomspunnet på flera sätt. Alltsedan udden passerades i början av 1500-talet, av spanjoren Francisco de Hoces, har många seglare följt i hans spår.

Tidig morgon och vi närmar oss.

Kap Horn

mötte oss med väldigt kraftiga vindar, 32 m/sek, nästan orkan. (Orkan är det vid ca 33m/sek.)  Ju närmare vi kom i lä av land desto mindre märkte vi vindarna. Bra så!  Och i detta område är det alltid vindarna som kunnat ställa till stora besvär för de som försökte ta sig runt udden. Förr, innan Panamakanalen kom till /var färdigbyggd 1914, gick sjövägen mellan USAs väst och östkust via Kap Horn. Även saltpetertraden mellan Chile och Europa gick förr denna väg.

Kap Horn reser sig mäktigt ut vattnet. Längst till vänster i bild ligger självaste ”Hornet”. Här har ett mindre fartyg, på väg mot Antarktis, tagit sig närmare land.

Översiktskarta med ”Hornet” märkt med rött. Strax söder härom, vid Drakes sund” möts Stilla havet och Atlanten.

Vindarna, framför allt västvindarna, skapar rejäl sjögång. Här i vattnen finns heller inga kontinenter som stoppar den hårda blåsten. Och så här långt söderut pressas vindarna ihop av bergskedjan Anderna och Antarktiska halvön. Havet är också grundare och starka strömmar finns som påverkar sjögången. Även isberg kan finnas. Förr, när det var segelfartyg som gällde, var det särskilt problematiskt  att runda udden från öster, Atlanten, till väster, Stilla havet – mot ström och vind. Det kunde ta veckor av kryssande (sick-sacka) innan man nådde Stilla havet.

Vårt fartyg rör sig i cirklar. Här syns svagt till vänster den väderstation som finns och som är till hjälp för sjöfararna.

Kap Horn på Eldslandet längst söderut i Chile ligger framför oss. Här möts Stilla havet och Atlanten. Fyren och väderstationen skymtar på land.

Går det att komma i land?

Finns det några som bor här? Jo, det kan gå att komma iland men det beror på hur vindarna blåser. För att ta sig in måste fartyget vara av  modell ”mindre” och heller inte så högt att det påverkas av vindarna. Här på Sydamerika sydligaste utpost, Kap Horn, bor bor en familj. Och att få möjligheten att få bo och arbeta här är det många som vill ha och jobbet är väldigt välbetalt. Även förenat med en hel del strapatser.  Vissa villkor finns och det är att barn till familjer som kommer och bor och arbetar här inte får vara äldre än sex år. (Finns ingen skola)

Rejält inzoomad bild med fyren,väderstationen och bostadshuset och den chilenska flaggan hissad.

Familjerna som bor och jobbar här har kontrakt på ett år. Mestadels är det män från chilenska flottan med familjer som söker sig hit.  Jobbet består i att sköta om fyren, sköta kommunikation via radion, rapportera vilka fartyg som passerar och sköta väderstationen med rapportering. Besökare vill gärna komma hit men det är aldrig tal om spontana sådana utan de förbereds i god tid och är oftast forskningsbetonade. Vad gäller ström finns en dieselgenerator ger el åt familjens bostadshus och fyren och kommunikationen här ute sker oftast via en VHF radio. (Kommunikationsradio som är vanlig till sjöss.

Att markera närvaro är också något som ingår i jobbet här. Kap Horn hör till Chile och har en militär strategisk betydelse för landet.

Gott om besökare denna dag. Här vid det albatrossliknande monument som finns för alla som förlist i havet här utanför.

Här finns bara hav

Inget land stoppar vind och vågor som kan härska helt fritt. Antarktis bidrar till de västliga vindarna, just de vindar som gjorde det så svårt för de stora segelfartygen att runda från Atlanthållet. Ibland gav de också upp och seglade jorden runt för att ta sig till Chile med sin last. Chile och Argentina har i många år legat i fejd med varandra om var nationsgränserna ska dras.  Så inbjudande känns inte ”Hornet”, mest som en bergsformation som sticker upp 464 meter ur havet .  (Förbjudet att bestiga)

Stålmonumentet som står uppe på höjden föreställer en gigantisk vandringsalbatross och kom till 1992 genom Kaphorn klubbens försorg.   Symboliken i monumentet är att när en sjöman dör förflyttas hans själ till en albatross. Och faktiskt när vi stod här på däck såg vi en albatross passera. Men den var snabbare än ät jag hann med att fånga den på bild.

Den blå himlen gjorde tappra försök att ta sig genom molnen, men lyckades inte helt. Men med tanke på 361 regndagar per år var det ändå helt ok. 

Den sydligaste udden av Kap Horn . Självaste "hornet". Den sydligaste udden på Kap Horn. Och vi kom en bit runt.

Vi lämnar ”Hornet”.  Molnen hopar sig på nytt. Och nästa stopp för oss efter ett par dygn till havs blev Falklandsöarna. Men först kommer vi att passera en del av Drakes sund där Stilla havet och Atlanten möts. Det är också det vatten som skiljer Eldslande vid Sydamerikas sydspets från Antarktiska halvön och Västantarktis.

Mäktiga vyer. Tänk att jag faktiskt varit här. Nästan en svindlande tanke.

Och så intyget som faktiskt bevisar att jag var på plats. (Jodå, maken har också ett intyg.)

 

 

Resor utomlands Skyltar

Ushuaia – Världens sydligaste stad – Bidrar till skyltsöndag

10 mars, 2019

Söndag! Och dags igen för den trevliga och roliga ”skyltsöndagen” som bloggvännen BP så förtjänstfullt förvaltar. Idag är det dessutom jubileum för ”Skyltsöndag” – Det är #200  i ordningen. Stort tack till BP som håller oss engagerade och får oss att titta efter skyltar med våra numer tämligen tränade skyltögon. För egen del har jag inte varit med hela tiden men undre ett par år har jag satt mina spår. Eller snarare skyltar. Här är det skyltar av olika slag som gäller och med väldigt fri tolkningen. Veckans skyltar är tagna den 21 februari i Ushuaia, huvudstaden i Eldslandet i södra Argentina. Och Ushuaia kan också ståta med att vara världens sydligaste stad.(Lite beroende på hue man räknar och mäter. (Den sydligaste punkten är Kap Horn.)

Vårt fartyg "star Princess" tar upp en stor del av kajen i Ushuaia.Vårt fartyg, Star Princess har lagt till i hamnen tidigt på morgonen. Och visst märks det på naturen att vi är tämligen nära Antarktis.

Skyltsöndag från Ushuaia

Tyvärr anmälde vi oss för sent till någon av de utflykter ut i naturen och till havs som ordnades av fartyget. Men vi tog oss runt på egen hand och bekantade oss med stan.

Maken ser liten ut där han står på kajen framför fartyget och försöker fånga mig i farten. Inte helt enkelt.

Att detta är ett postkontor går inte att missa. Dessutom beläget strategiskt på kajen med många som passserar.

Ett av flera postkontor i Ushuaia. DEtta på kajen där fartygen lägger till.

Så var det utflykterna. Vi gjorde flera försök att ordna något på egen hand men tyvärr var de flesta turer uppbokade av fartyget och fyllda. Och på den där det fanns lediga platser så var det tveksamt om vi skulle hinna i tid till båtens avresa. Vi avstod alltså.

Många olika utflykter erbjuds med utgångspunkt i Ushuaia.

 

Utsikten från bryggorna och strandkanten var fina de också så vi fick nöja oss med det.

Vackra vyer ut över nejden från hamnen i Ushuaia.

En tur med en ”hop on/off buss ” fick det bli till att börja med. Ushuaia är en stad med ca 60 000 invånare och ganska utspridd så att få en överblick kändes bra.

Tydliga gatuskyltar som förutom gatornas namn också anger positionen.

.Ops! Finns det ICA butiker även här i Ushuaia. Inte riktigt. Men skylten var på avstånd ganska lik.

Färgglada flerfamiljshus såg vi en del av och även många småhus hade inriktat sig på mer färg.

 

”Armada Argentina” – lite strandsatt och kanske inte helt funktionsduglig idag. Uppe på land gör en båt inte så stor nytta.

Armadan verkar även bestå av ett flygplan. Inte heller helt funktionsdugligt det heller kanske,.

Och att vi var i Ushuaia gick inte att ta miste på. Tydlig skyltning.

Skrattade gott när vi såg denna moderna byggnad. Ett Casino här i världens ände. Klart oväntat.

 

Tillbaka inne i stan var det dags för ett ”pitstop”. Bra med tydlig skyltning av lokal öl och var vi befinner oss. Och för egen del så kom mina fingrar med.

Och nästan var man än är i stan så ser man hamnen,

 

Apropå namnet Ushuaia

var det vad ursprungsbefolkningen kallade området och när britterna kom hit  och namnet behölls. Under största delen av 1900- talet var staden mest ett fängelse för några av Argentinas värsta brottslingar. Argentina ville använda Eldslandet ungefär som britterna använde Australien. Alltså som ett stort fångläger långt bort från hemlandet. Fångarna blev nybyggare och byggde runt fängelset upp staden med egenhugget virke. Fångarna byggde också en järnväg från skogen till kolonin och som fortfarande används, nu som ett turisttåg, Tren del Fin de Mundo – Tåget till världens ände.

Resor utomlands

Eldslandet och världens ände – hamnstaden Ushuaia

9 mars, 2019

Vi lämnade Chacabuko men hade fortsatt blandningen av snöklädda toppar och regnskog med oss. Vi fick p.g.a. hård vind en extra dag till havs innan vi nådde staden Ushuaia i Argentina. En av världens sydligaste städer och porten till Eldslandet – ”Tierra del Fuego.”

Eldslandet och Magellans sund i Sydamerika Tidig morgon och soluppgång i Magellans sund.

Eldslandet

Planen var att vi skulle lagt till inne i fjordarna, i staden Punta Arenas. En stad som ligger längs Magellansundet/Magellans sund – det sund som skiljer Sydamerikas fastland från Eldslandet. Punta Arenas var förr en viktig hamn för fartygstrafiken mellan Atlanten och Stilla havet. Men anledningen till att hamnens betydelse minskade var Panamakanalens tillkomst 1941. Punta Arenas är fortfarande en tämligen välmående stad med många naturresurser och läget är perfekt för  expeditioner till Antarktis värld.

Magellans sund skiljer Eldslandet i Argentina från den Sydamerikanska kontinenten. Magellans sund. Vädret här ändrar sig på några få minuter.  (Jämför med första bilden.)

Eldslandet – ”Tierra del Fuego” är en isolerad och vindpinad ögrupp som upptäcktes av den portugisiske sjöfararen Ferdinand Magellan 1520. Anledningen till namnet är de eldar som ursprungsbefolkningen tände här längs stränderna. I över  tre århundraden kom namnet att sätta skräck i sjömän för denna övärld. Övärlden här vid världens ände förknippades med tjutande vindar, klippkuster och ett hav som ständigt var i uppror. Något som var avgörande för att besluta sig för att inte runda Kap Horn. Eldlandet är tämligen glest befolkat men på 1800- talet skedde viss inflyttning av fårfarmare från bl.a England och Balkan. Men ögruppen har till största delen förblivit obebodd.

Eldslandet ligger längst söderut i Argentina och här är staden Ushuaia, porten till Eldslandet utmärkt.

Hamnstaden Ushuaia

i Argentina, porten till Eldslandet och en av världens sydligaste städer, var tidigare en argentinsk straffkoloni. Ushuaia ligger längst in i en av alla fjordar och mäktiga snöklädda toppar möter oss.Vi har nu lämnat Chile och kommit in i Argentina men gränserna kan här vara lite otydlig. Chile i sig är ca 400 mil långt och bara 20 mil brett och vi har nu färdats nästan så långt söderut man kan komma och är alltså i Argentina. Ushuaia är huvudstad i den argentinska provinsen Eldslandet och ligger alldeles vid Beagelkanalen. Här bor ca 65-70 000 invånare som är utspridda över ett ganska stort område. Beagelkanalen är ett sund som skiljer öarna i Eldslandet från varandra. Just Beagelkanalen, Magellans sund och det öppna havet, Drakens sund är de tre farbara passagerna runt Sydamerika mellan Stilla havet och Atlanten och under vår resa har i testat alla tre.

På väg in mot staden Ushuaia, porten till Eldskandet. På väg in mot Ushuaia.

Vi närmar oss. En del andra fartyg ligger också vid kaj och en del av dem ska ge sig iväg till Antarktis på olika expeditioner.

Hamnen i Ushuaia på argentinska Eldslandet. Det gäller för kaptenen att manövrera vårt stora fartyg in till kaj. Och det gick galant. 

Här ligger ett av fartygen som ska gå till Antarktis. Vi ser oss omkring

Världens ände

känns som ett ganska passande extranamn på Ushuaia. Vi hade tänkt att följa med på en utflykt för att se mer av de vackra omgivningarna och spana in djurlivet. Men så blev det  inte. Alla utflykter via fartyget var slutsålda. Många hade bokat sina turer redan långt före avresan, dock inte vi. Jag försökte på egen hand ordna in oss på några men se fartyget hade köpt upp de flesta. Och den vi hade kunnat komma med på blev tidsmässigt för sent. Risk för att vi skulle missa fartygets avgång var stor. Så vi gav oss ut på stan och även här fick det bli en hop on/off buss innan vi själva tog oss runt.

Fint att solen tittar fram ett tag och lyser över fartygen. Vårt fartyg, Star princess, är det stora vita längst bort.

En tur genom ”världens ände”

Huvudgatan erbjuder en hel del butiker , caféer och restauranger. (Ushuaia är ett taxfreeområde så mycket var billigt. Gällde allt)

 

Vi körde igenom stans ytterområden där flera nya hus var på gång. Roligt att de målas med lite pigga färger.

Grönområden finns och här i mitten ligger en skidbacke och lift som används vintertid då det kan ligga snö här. (Vintern infaller under vår sommar men så många minusgrader blir det inte)

 

En utsiktsplats väster om stan blir ett bra stopp och härifrån väljer vi att promenera tillbaka till stan. Vad gäller olika utflykter hade man kunnat ta en tur på Beaglekanalen och tittat på bl.a. sjölejon eller tagit turisttåget ”Världens ände”, världens sydligaste tåg. Ett av våra andra tänkta utflyktsmål var nationalparken ”Tierra del Fuego”, världens sydligaste nationalpark. Så nu har vi lärt oss att inför ev. kommande resor boka utflykter i god tid. Men inte gick det någon nöd på oss.

 

En dag går fort och vi lämnade Ushusia/världens ände för att bege oss mot Kap Horn. Inlägg om det kommer på måndag.

 

Resor utomlands

Patagonien – Den sydligaste delen av Sydamerika

8 mars, 2019

Efter att vi den 14 februari på kvällen lämnade San Antonio, Santiago de Chiles hamnnstad, väntade ett dygn havs innan vi nådde hamnstaden Puerto Montt. Hit till denna chilenska stad, i landets sjödistrikt, kom många tyska invandrare på 1800-talet.  Och än idag har både trakten och staden en tydlig tysk prägel. Från Puerto Montt fortsatte vi än längre söderut för att nå en liten del av Patagonien.

Patagonien bjuder på snöklädda toppar, fhordar, sjöar, vattenfall,regnskog och ett rikt djurliv. Vårt fartyg, Star Princess, är på väg in i fjorden för att lägga till utanför den pyttelilla staden Chacabuco.

Vi en del stopp i mindre hamnar får man ta en ”tender” – motorbåt,  in till land. En båttur på mellan 10 och 20 minuter beroende på hur långt ut fartyget ligger.

Patagonien

kallas  Sydamerikas sydligaste del som i väster begränsas av Stilla havet, i norr av Pampas (obestämd gräns) och i öster av Atlanten. Patagonien är ett enormt område med en total yta av 850 000 km2 där den allra största delen ligger i Argentina. Att jämföra med  Sveriges yta som är ca 450 ooo km2. Naturen växlar från höga klippor av sandsten vid kusterna där många har istidsavlagringar som är 5-10 meter tjocka. I de inre delarna är Patagonien en högplatå som svagt sluttar mot kusten. Bergskedjan Anderna sträcker långt och vid foten finns många sjöar och floder.

Chacabuco, staden vi besökte är märkt med rött och ligger 130 mil söder om Santiago.

Puerto Chacabuco

ligger i Chiles sydöstra del, söder om ekvatorn och är i sig tämligen nyupptäckt. Puerto  Chacabuco har fått sitt namn efter slag som ägde rum här 1817 under det chilenska frihetskriget.  Officiellt grundades den lilla hamnorten vid floden Ayséns mynning 1991 och väcktes då från in slumrande tillvaro. Anledningen till detta uppvaknande  var ett vulkanutbrott  i  ”Mount Hudson” som drabbade den större hamnstaden, Port Aysén en bit norrut. Hamnen där slammade igen och Puerto Chacabuco uppstod. Orten är liten, endast ca 1300 invånare och här finns egentligen ingenting att besöka eller att se förutom en fantastisk natur. Det räcker gott och visst ville vi ge oss ut i den.

Áiken del Sur

är en enorm privat park som visar en del av Patagoniens landskap som i sig varierar väldigt mycket. Här finns ett rikt djurliv, regnskog med en del typiska regnskogsväxter, flera vattenfall och sjöar. Vi hade via fartyget anmält oss till en naturvandring  med guide beroende på att vi visste att det på små orter kan var klurigt att ta sig runt på egen hand och hitta transporter. (Fartyget har ju bokat upp det mesta. ) Mer fakta om parken finns här

Stora regnskogsområden finns i Patagonien. Här i Chacabuko i Södra Chile, i parken Ayse del Sur.Att det ser blött ut är helt naturligt. Här regnar det nästan varje dag och man räknar med ca 350 regndagar/år.

Vår guide berättar om både parken och Patagonien.  Växten bakom henne är en sorts ätbar jätterabarber.

Just här och nu var det svårt att tro att området för omkring 10 000 år sedan täcktes av is och att issmältningen fått fram detta fascinerande landskap. Både djur och växter trivs. Värt att notera är att medeltemperaturen per år här ligger på 2 grader C.

Patagonien bjuder på ett rikt djurliv. Här i parken Aiken del Sur, Chacabuco.Några av de djur som kan vara synliga.

Tyvärr såg vi ingen puma för de är mest synliga under vintermånaderna som här är juni, juli och augusti. Vi skymtade en kondor och en hel del andra fåglar men eftersom de rör sig hastigt och är svårfångade på bild. Träd och växter var lättare att fotografera.

Här växer en arrayan.

Arrayan är en buske (vet inte det svenska namnet) och den sträcker sig mot solljuset och kan bli upp till 15 meter hög. Här har naturen tar bort barken så den honungsfärgade stammen tydligt syns.

En sorts lav växter på många träd och man vet att finns det gott om lav så är luften bra. 

 

Efter att ha vandrat ett par timmar

var det dags för ett ”pitstop” och för oss blev det ett glas ”pisco” – lite av nationaldrycken i flera av Sydamerikas länder. Pisco är en sorts fementerat vin med extra tillsats av alkohol och blandas med lime eller citronjuice och lite socker. Gott och läskande.

Inget regn, pisco med goda tilltugg och fin utsikt. Kan inte tycka annat än att naturen påminner om Norges. Ja, förutom regnskogen då.

Efter vårt stopp fortsatta några av oss att vandra ytterligare en timme. Men det fanns de som kanske inte var helt adekvat klädda för det.

Kanske inte optimal klädsel för en regnskogsvandring.

Välmotionerade och fyllda med nya intryck och upplevelser var det dags att åter bege sig ut till fartyget som fram på kvällskvisten lättade ankar för att ta oss till världens sydligaste stad, Ushuaia, världens sydligaste stad och huvudstaden i den argentinska provinsen Eldslandet.

Dags att lämna Patagonien och Chacabuco och dra än längre söderut.

 

Resor utomlands

Santiago i Chile – Startpunkten för vår resa i Sydamerika

7 mars, 2019

Nu är det i dagarna en månad sedan vi kom till Santiago Chiles huvudstad – startpunkten för vår resa längs Chiles och Argentinas kuster. Här mötte oss efter den 18 timmar långa flygresan en storstad  med småstadskänsla och det mer småskaliga blandades med det större. Och kanske var detta en av anledningarna till att stan kändes greppbar och överkomlig redan från början.

Utsikt över delar av den nya Santiago från Metropolitanparken. Observera smoggen över stan. Utsikt över delar av det nya och moderna Santiago från den stora Metropolitanparken och berget San Christobal. Observera ”smoggen” som ligger nedanför Anderna.

Santiago

har fått sitt namn efter en en av Jesu lärljungar, Jakob, som på spanska blir just Santiago. Detta är en storstad men inom citykärnan/kommunen bor ”bara” ca 160 000 invånare .  Till själva storstadsområdet  har betydligt fler invånare och man räknar där  med mellan 6-8 miljoner. De flesta som bor i utkanterna av stan  har sina arbetsplatser inne i Santiago. Detta i sin tur gör så trafiken in till stan är tung och avgaserna  närvaro är påtaglig.

Uppe i Metropolitanparken går det att få en fin vy över Santiago men smoggen gör att vyn blir dimmig.

Santiago ligger i Bergskedjan Anderna och det är en av anledningarna till att staden inte får tillräckligt med vind och det är också  en av anledningarna att det blir mycket luftföroreningar, särskilt under vintern. Men även nu under sommaren är detta ett problem. (Sommar här på andra sidan ekvatorn är från mitten av december till mitten av mars)

En titt på stan

Visst är det en hel del trafik även här i stan men det gick ändå smidigt att ta sig runt med buss och få en överblick. Men det finns många gågator och en var hel del vi ville titta närmare på så bussen lämnade vi för några timmar.

 

Presidentpalatset –”Palacio de la Moneda” – ”Valutapalatset”  ligger mitt i city. Palatset började byggas 1784  och invigdes 1805. Från början var detta landets myntverk men 1845 blev det säte för presidenten. Chile har ju ett blodigt förflutet, på många sätt, något jag inte tar upp här, men vill man läsa finns det en hel del här.

En statskupp ägde rum 1973 och president Pinochet tog makten. Och i palatset dog då president Salvador Allende. Byggnaden blev delvis förstörd när den bombades men Pinochet lät restaurera palatset. I samband med renoveringen byggde han också en bunker. En del skotthål finns kvar än idag som en påminnelse, ett historiskt bevis, på militärkuppen.

Presidentpalatset, "La Moneta" i Santiago de ChileFramsidan av presidentpalatset.

På baksidan av presidentpalatset ligger det stora torget och  där finns ett minnesmärke av den både omtyckte och mindre omtyckte (beror på vilka vi talade med) presidenten Salvador Allende.

 

Gågator finns det gott om  och för att de inte ska kännas så grå har de målats i olika färger. Just denna gata har rött som tema- I övrigt såg vi orange, gröna, blå och gula gator.

Färgglada gågator finns dte gott om i Santiago, Chiles huvudstad.

Kul konstruktion på övergången mellan två kontorsbyggnader.

Dags för paus

och det fick bli på en central punkt i stan, Plaza de Armas.

Katedralen byggd på slutet av 1700- talet fick ett besök –

– och även det gamla postkontoret.

Byggnaden med ursprung från 1500-talet var från början ett guvenörspalats men omvandlades på 1800- talet till huvudpostkontor.  Huruvida postgången fungerar i Chile vet jag inte men man kunde i alla fall köpa frimärken och skicka post

Den stora skuggiga parken vid Plaza del Armas var helt prefekt för att pusta, vila fötter och titta på folklivet.

Sen lunch

väntade i den stadsdel vi bodde, Providencia. En fantastiskt god lunch i härlig miljö på restaurang  Como Aqua para Chocolate blev perfekt innan vi körde mot hamnstaden San Antonio för att gå ombord på fartyget Star Princess. Det blev en spännande bussresa. Milt sagt.

Gatubild från det mysiga området Providencia i Santiago de Chile. Många av gatorna i den stadsdel vi bodde i såg ut så här. Småskaligt. 

Vår lunchrestaurang. Helt fantastisk! Både mat, service och miljö.

En del av interiören på restaurangen. Väl värd både ett och flera besök.

 

Foto

Brons – Nytt försök i Gems Weekly Photo Challenge

6 mars, 2019

Nu är det vecka 10 och det är ordet brons som gäller i  Sannas roliga fotoutmaning – Gems Weekly Photo Challenge. Nu är också jag är nu på rätt vecka och rätt ord. Bra så!  Utmaningen i sig är att med bild /och/eller/ text tolka det angivna ordet. Här är det är fritt fram för egna funderingar och alla är välkomna att vara med.

En tavla med  inslag av brons i ram och bakgrund.

Brons

får det bli på nytt och orsaken till det är att jag varit på resande fot i några veckor och varit både dag och veckovill. Detta gjorde att jag redan förra veckan lämnade bronsspår från Uruguays huvudstad Montevideo.  Så idag får andra bronsiga bilder chansen att medverka.

Denna utsmyckning i brons, gjord av den italienska konstnären Gianmarino Potenza,  såg jag i lobbyn, ”piazzan”, ombord på kryssningsfartyget som vi reste med. (Överlag fanns mycket konst i de allmänna utrymmena ombord. )

 

En bild från en park i  Buenos Aires. I hela denna stora stad är det gott om grönområden med många stora träd som ger skön skugga. Grenarna breder ut sig rejält och för att inte nå ner till marken måste de få hjälp på något sätt att stöttas upp. Lösningen vi såg på flera ställen var att  skulpturer, mestadels i brons eller brons och järn bar upp grenarna- (Såg inga kvinnor som var avbildade för detta ändamål.) Kommer grenarna i kontakt med marken rotar de sig och nya träd börjar växa. Något man vill undvika.

En stark man släpar/lyfter på en av de tunga grenarna som tillhör detta gummiträd.