Fredag, den 3/3 -2023, tidig morgon, skrev jag klart mitt blogginlägg om några tankar inför min kommande kommande höftoperation. Och strax därefter var jag på väg. Bara en resa på ca. 20 minuter från dörr till dörr- Klockan 07 skulle jag infinna mig på Ortopediska huset vid Globenområdet för att skrivas in och få min onda höft åtgärdad. Visst oroade jag mig inför det hela men förberedelserna, undersökningar och information har varit väldigt grundlig. Mediciner var uthämtade och gott om hjälpmedel var på plats hemma hos oss.Men visst hade jag en gnagande känsla av oro med mig när jag lämnade lägenheten. (Jag hade valt att ta mig till Ortopediska huset på egen hand, om nu någon undrar varför ingen var med mig.)
Jag tittar I backspegeln
och plockar från kameran fram de bilder som jag tog i fredags morse, 06.15 lämnade lägenheten för att promenera upp till Skanstull. En sträcka på 700 meter. Här kunde jag antingen välja att ta buss nummer 4 över Johanneshovsbron till Gullmarsplan eller också välja tunnelbanan. Tidsmässigt egentligen ingen skillnad när det handlar en en hållplats och i princip ingen trafik .
Klockan är 06.15. Visserligen skulle en buss komma men jag valde att promenera upp till Skanstull. En bit upp på Östgötagatan vänder jag mig om och tittar i backspegeln. Och det är upplyst på sina ställen.
På andra sidan kanalen är en del belysning tänd i byggnaden ”Stockholm New”. Högst upp finns en Skybar.Byggnaden i övrigt innehåller kontor och här är det främst kreativa yrken som huserar. Lite av restaurang Thaiboats belysning skymtar också. Men jag traskar på och är snart uppe vid Ringvägen och Skanstull. Uppe, därför att Östgötagatan har en seg backe upp till Ringvägen. Sedan fortsätter Östgötagatan och backen upp till Mosebacke torg.
Skanstull tidig i fredags morse. Här tar jag tunnelbanan och är några minuter senare vid Gullmarsplan.
Från tunnelbanan
vid ”Gullmars” promenerar jag mot Globenområdet. Och de tankar som jag tidigare var uppfylld av lämnade mig allteftersom. Efter fem minuters promenad är jag framme och stannar en kort stund nedanför trappan och tittar upp på muralmålningen . Några olika skyltar hälsar mig välkommen och även skyltningen i övrigt är tydlig.
Högst upp till vänster på byggnaden med muralmålningen ser jag skylten;”Capio Ortopediska huset.Jag samlar mig lite innan jag går uppför trappan. Och väl uppe blir det ytterligare en titt i backspegeln. In mot Södermalm och mina hemmakvarter.
Jag tar ett djupt andetag. Sofia kyrka reser sig över nejden uppe i Vita bergen och ”skrapan” Stockholm New tycks vara inom räckhåll.
I bakgrunden skymtar lite av östra delen av Södermalm.
Framme. Och dags att kliva in genom porten och ta hissen upp till plan 9.
Visst är man nervös inför en operation, vägen till ”inskrivning” är ju som den är.
Minns när frugan skulle ”lämnas in” för sin canceroperation, lämnade henne på morgonen utanför entrén till avdelningen, vi var nog nästan lika nervösa båda två.
Inte samma operation men känslorna är nog desamma.
Ta hand om dig nu under din Rehab och kram från oss här i göteborg.
Visst! En naturlig reaktion. Men så mycket ”värre”för hustrun. Givetvis. Min operation var ju mer på rutin. Men nog kan känslorna vara liknande innan det hela är klart-
Jag skyndar långsamt och kan inte annat göra Men har i alla fall idag varit ute på balkongen. Bra så. Ingen snö kvar men kanske kommer det mer i morgon. Hoppas inte.
Tack för omtanken från er
Naturligtvis oroar man sig för ett stort kirurgiskt ingrepp, trots att förberedelserna varit många och noggranna. Som tur är har vi väldigt bra läkare!!! Skönt att ha det gjort ändå, eller hur? Hoppas att du hämtar dig snabbt!
I backspegeln kan jag ju se att jag oroade mig lite i onödan- Var mest orolig för att höra sågande ljud. Men jag sov så jag märkte inget alls-
Visst har vi otroligt fin vård och skickliga läkare- så tacksam-
Jag är väldigt glad att det är över och skyndar nu långsamt. Nog så viktigt.
Tack för omtanken.
Vacker morgon.
Fint du dokumenterade.
Oro brukar finnas där åtminstone när det är något planerat.
Vid ”olyckor” hinns sådant inte riktigt med.
God fortsättning på din rehabilitering.
Det var en vacker morgon och skönt att det började ljusna.
Bra att dokumentera med både tankar och bilder.Ne, vid en olycka hinns inte detta med.
Tack, har i alla fall varit ute på balkongen idag och inomhus gått 200 steg. En ökning med 100 från igår.
Kämpar på och det går bra. Men tur att jag har så bra smärtlindring.
Det är bra att titta i backspegeln, även om gjort är gjort. Och konstigt vore det väl om man inte känner någon oro alls. Man är liksom utlämnad.
Min senaste operation hann jag inte oroa mig för, jag ville bara få det gjort och det snabbt. Däremot donationen var en märklig känsla att 110 procent frisk låta mig opereras, det var samtidigt nästan lite lyckorus.
Fint med dina tankar och bilder. Nu får du fortsätta att krya på dig!
Varm kram!
Visst är det! Vid ett olycksfall hinns ju inte det kanske med på samma sätt men nu hann jag. Narkosläkaren så också att 90% av alla är oroliga just för att inte kanske sova ordentligt. Jag var orolig för att höra hur de sågade- Men det gjorde jag ju inte.
Visst är det skillnad när du var 100% frisk och när det nu var ett rejält olycksfall. Stor skillnad.
Jag skyndar långsamt ohc har idag rört mig 200 steg inomhus. Igår var det 100. SEen rehab gymnastik 3-4 ggr/dag och även några gånger /dag med benen i högläge. (Minska risk för blodpropp)
Tack för omtanken! Och jag tar det lugnt.
Hoppas du blir bättre dag för dag.
Varm kram
Ja, det är nog bara du som väljer ta sig till en ”livsviktig” operation ensam och till fots istället för att ta en taxi. Men jag förstår precis varför du gjorde det, även om det var en fruktansvärt okristen tid för dig. Därför gillar jag rubriken – I backspegeln. Väldigt passande och aningen känslomässigt. Jag menar det var ju ingen blindtarmsoperation direkt, utan ett svårt ingrepp.
Å än så länge verkar du må bra (efter omständigheterna alltså). Och det är jag väldigt glad för. Du med antar jag:-)
Lite udda är jag nog. Och jag var orolig men varför jag var det begriper jag inte. Ligger inte för mig. Brukar tänka som så att det är ingen idé att oroa mig för något om jag inte vet vad jag ska oroa mig för- Och det visste jag ju egentligen inte. Jag har opererats många gånger och har ju erfarenhet.
Vad gäller rubriken så tänkte jag mig inte direkt känslomässigt utan mer att det var så det var. Jag traskar med min lätta väska till Skanstull och tar -t.banan till Gullmars.Stannar upp, ser mig runt och funderar.
Och oron försvann efter hand och inte minst när jag kom in i byggnaden och än mer när jag talade med narkosläkaren-
Tack, jag mår ganska ok och är glad att du delar den känslan med mig.
Klart att det är nervöst inför en operation. Att sövas mm innebär faktiskt alltid också en viss risk. Nu gick ju allt bra och du kanske tycker att du oroade dig i onödan, jag tror att det liksom ingår i förberedelserna, man har ju faktiskt ingen aning om utfallet.
Nu hoppas jag att din rehabtid fortsätter i samma positiva spår.
Du är gjord av bra virke 😀
Ja, det var det. Och visst oroade jag mig en hel del i onödan. Men som du skriver så ingår nog det i ”paketet”. Så sant; en vet inget om utfallet. Narkosläkaren berättade just att de flesta var oroade inför narkosen och jag ville ju helst sova och inte höra hur ortopeden ”sågade” i mig.
Jag är gott smärtlindrad och är igång lite lätt med min rehab men det får ske i långsam takt. Viktigt att jag följer restriktionerna.
Jag är ju tålig och envis vilket kan vara fördelar.
Tack för omtanken.
Fina bilder på vårt vackra Stockholm! Har läst några inlägg och förstått att operationen gick bra. Så skönt! Förstår oron före operationen. Skönt nu när den är gjord och du kan fokusera på rehab. Bra att din dotter är sjukgymnast (min också). Och bra att ni redan innan förberedde och fixade hjälpmedel.
Ta hand om dig ordentligt nu! Kram och tack för kommentar. Nu finns ännu ett inlägg hos mig. Plötsligt händer det 🙂
Tack! Ja, det var en fin morgon och jag tog mig god tid. Jodå, allt har gått bra men visst var jag orolig innan Och för vad vet jag inte. Jag brukar sällan vara orolig om jag inte vet vad jag ska oroa mig för. Men det stämde inte riktigt här.
Har förstått att din dotter också är fysioterapeut och det är ju en extra god hjälp i sammanhanget. Och perfekt att ha alla hjälpmedel hemma- n Underlättar mycket. Ny mycket fokus på rehab men i långsam takt.
Vad roligt att det finns ytterligare ett inlägg hos dig- Läser med nöje, men det blir i morgon. Har saknat dig.
Så fina foton från ängen till din operation.
Ett visst mått av nervositet är väl helt normalt innan ett ingrepp, även om det räknas som rutiningrepp för vana kirurger så är det ju något stort gör den som utsätts för det och alla ingrepp är ett ingrepp.
Nu är det tack och lov gjort och förhoppningsvis blir det bara bättre för varje dag!
Allt gott!
Jag brukar sällan vara nervös/orolig om jag inte vet vad jag ska oroa mig för. Men så var det inte denna gång. Så att ta god tid på mig och att stanna upp på vägen var ett bra sätt för mig.
Jag har ju genom åren varit med om ganska många ingrepp så egentligen kunde jag inte alls förstå min oro. Men nu är det ju över.
Visst hoppas jag på att bli bättre daa för dag. Och jag ska ta det i långsam takt och även träna tålamodet.
Tack! Ha det så bra ni kan nu när det inte blev en resa denna gång till Uppsala.
En operation är en operation och en människa är en människa. Även om vi ör olika.
Blev en fin start på dagen där.
Dagarna går och det är väl bra just nu.
Krya!
Kram
Så sant! Och så även om vi är olika. Nervositeten fanns inför ingreppet och även för resultatet. Men en fin start blev det på dagen och när jag väl var på plats på Ortopediska huset var nästan all nervositet borta. Inte minst efter det att jag talat med narkosläkaren.
Dagarna går och det är långsam takt som gäller.
Tack!
Varm kram
Det är helt naturligt att känna en viss oro och en anspänning inför en operation eller en annan lite mer omfattande undersökning. Även om man försöker avdramatisera det hela är det inte helt lätt. Just narkosen tycker jag är ett orosmoment men ibland har man inget val. Skönt i alla fall att ha det gjort och nu kunna fokusera på rehabiliteringen. Sakta men säkert kommer det att gå på rätt håll.
Önskar en god kväll nu!
Kram
Visst är det! Men trots många tidigare ingrepp inom operationssvängen så kändes detta lite speciellt. Och jag vet inte varför . Så detta att jag tog god tid på mig, kunde stanna upp och fundera på vägen, var bra hjälp för tankarna.
Känslan av oro försvann nästan direkt på var på plats i Ortopediska huset. Och den var helt borta strax eftr 08 då narkosläkaren och narkossköterskan varit och pratat med mig. Nu är det hela över och sakta kommer det att bli mer återgång till det mer vanliga.
Tack! Önskar dig en god kväll.
Kram
Du är cool som tar dig tid att fota och fixa ett blogginlägg påvägen till en operation ♡ Kanske ett bra sätt att skingra tankarna?
Just så var det. Ett bra sätt att dels skingra tankarna och att stanna upp och fundera-Hemma kvällen innan undrade jag om jag ångrade mig. Lite så…
Nu är det långsam takt som gäller och ett bra tag framöver. Ja, du vet ju…
Vad skönt att det går framåt för det gör det, låter jättebra. Hoppas att du har smärtlindring också som tar udden av det värsta och att smärtan minskar vartefter. Att vara orolig är alldeles naturligt, vore konstigt om man inte kände någon oro alls. Och sen att den försvinner med så trygga och kunniga som mötte dig. Väldigt skönt.
Lycka till med din träning, så bra med att du hade allt planerat innan med hjälpmedel så sådant fungerar nu.
Vi varit i Gnestatrakter idag, hemåt i kvällen stopp från Järna och till Södertälje. Sen flöt det på hemåt. Men usch, ett par timmar i mörker. En jättelastbil fått punktering och föll mot järnräcke, enorma köer och det kom skyddsbilar hette det, aldrig hört. Och ambulanser. Men folk väldigt sansade och väntade och väntade. Såg mycket insatser runtom olycksplatsen sedan men vet inget mer. Och det jag skulle säga egentligen var att det var mindre vinterlikt där, öppna fina snöfria fält, lite sol under dagen.
Här hemma fick vi så mycket snö igår redan så hela vårt område är totalt snötäckt med is under. Och imorgon, vi får se om det blir värre.
Ha det så bra du kan och lite balkongluft kanske räcker om det blir snöstorm. För mig med🙂
Ja, då; det går framåt och jag har väldigt bra smärtlindring.
Jag är ingen direkt nybörjare på operationssidan så det var lite ovant att jag skulle vara orolig. Men jag var det. Dock försvann den snabbt med ett väldigt fint bemötande av personalen.
Hjälpmedlen är på plats och det är väldigt bra och min rehabträning är i gång men jag skyndar långsamt
Usch, när det blir stopp så här- En kan ju bara vänta och olyckor är alltid obehagliga. Och om någon blivit skadad. En undrar ju alltid. Här var det ju mängder av insatser av olika slag men fint att medtrafikanter var sansade.
Skönt med lite sol och lite sol var det även här idag. Så mycket att snön smälte på kajen- Men nytt snöväder verkar vara på väg.
Ja, balkongen är lagom om det ska bli mer av det vita som faller.
Önskar dig en fortsatt bra vecka och rör dig varligt –
Det är fint att du har allt detta över och kan se tillbaka över dagarna och morgonen då du kände dig orolig. Det är ju naturligt att känna så inför ett operativt ingrepp, inför sövning , inför ”hur ska det bli, gå?” alla tankar som finns där och pockar på. Vi är ju bara människor och det är ju förstås inte bara men ändå… Jag är glad för din skull att allt har löpt på så bra som det har gjort, även om du givetvis behöver smärtlindring och också får en bra sådan. Som jag sagt många gånger om redan så stort lycka till med rehabiliteringen och allt därtill.
Jadå! Och att tillstå att jag var orolig. för så var det. Olikt mig. Jag brukar oftast inte vara orolig om jag inte riktigt vad vad jag ska oroa mig för Men det gjorde jag här- Jag har blivit sövd många gånger tidigare, dock länge sen, men som sagt jag kände inte igen mig.
Allt har hitintills gått bra och nu är det framåt som gäller- I Stort sett.
Tack för omtanken-
Kram
Det är bra med återblickar. Att tänka tillbaka och minnas, bearbeta och gå vidare.
Inte konstigt alls om du var lite spänd, det var ju i alla fall en rätt så stor operation, kanske inte i läkarnas ögon, men för en själv.
Jag tycker också att det var småtrevligt, om jag får uttrycka mig så, att få följa med dig på din promenad hem ifrån och ända fram. Kändes bra, även om det var så här i efterhand.
Att blicka bakåt både i minnet och se bilderna, det är bra.
Fina bilder och jag känner igen mig på en del.
Sköt om dig och lycka till med den tuffa återhämtningen.
Varma kramar!
Jag brukar ju inte direkt oroa mig om jag inte vet varför jag ska det- Men nu blev det så. Operationen tog ju tid i sig och rehabtiden är ju lång. Men jag ska kämpa på.Jag kan ju inte heller göra så mycket åt den, inte annat än att träna på-
Jag valde ju att ta mig hit utan sällskap men med dig här vid min sida som ”låtsasfigur” blev det väldigt trevligt och ett fint samtal.
Tack för din fina omtanke.
Varm kram
Fantastiskt att du klarade av att fota innan en operation, men kanske bra sätt att skingra tankarna.
Jag funderade en del och när jag pratat med narkosläkaren och ortopeden var oron borta. Så att skriva ner lite tankar kan vara bra och även om de är mest för mig så kan de också vara till nytta för andra.
Det vore nog onaturligt om man inte var lite orolig inför ett sånt ingrepp! Beundrar att du tog dig för att fota där på morgonen … fina bilder!
Kram
Tack! En fin morgon. Jag var orolig men tog god tid på mig att ta mig dit och hann samla ihop mig innan. Och efter mötet med narkosläkaren var jag inte längre orolig.
Kram