Gårdagen. Solen strålade och trots en ganska kraftig vind var det skönt i luften. Och än mer behagligt i lä. Detta var en dag som i mitt tycke var gjord för en utflykt. Något bestämt mål hade jag inte när jag klev ut genom porten till huset. Men så kom jag på att en tur över till Kungliga Djurgården vore trevligt. Fågelvägen är det väldigt nära. Bara snett över vattnet från södra delen av Södermalm. Och när det kommer till vatten så tar jag mig mer än gärna en båttur.
När tanken så var tänkt, styrde jag stegen mot kajen vid Saltsjöqvarn, för att ta penedlbåten över till Blockhusudden på Djurgårdssidan och sedan gå längs vattnet, Stockholma inlopp, in mot stan. Det blev en rejäl promenad på 14 km, med pauser. Men jag delar upp den i två delar så att alla kan hänga med. (Del 2 kommer i morgon)
Pendelbåten lägger till vid Blockhusudden på Djurgården. Sluthållplats är Ropsten på Lidingö men har innan dess ett stopp vid Nacka strand och Dalenum som också ligger på Lidingö.
Djurgården nästa!
Pendelbåten tar jag gärna. Den är som en buss fast på vattnet och mycket trevligare. Heller ingen trängsel och antalet passagerare är begränsat. Och man kan sitta utomhus.
Gott om plats även inomhus på pendelbåten.
Dagens etapp. Snarare gårdagens. Start hemma på Söder vid den lilla runda cirkeln till vänster och sedan vidare längs den prickade linjen. Ja, det blev en båttur över vattnet till Blockhusudden på Djurgården och den är är ju separat.
Från Blockhusudden valde jag vänstervarv, gick västerut och följde vattnet. Inte mycket till gula löv här . Och absolut ingen trängsel.
Fortfarande lummigt och grönt här på Djurgården. Just där och då gjorde hösten sig påmind ibland genom den lite vassa vinden.
Några svanar tvättade sig i höstsolen.
Jag gick vidare och här längs vattnet ligger den ena pampiga villa efter den andra. Villor omslutna av stora lummiga trädgårdar. Ja, snarare parker.
En av de slottsliknande, privata villorna här på Djurgården är “Täcka udden” som är i familjen Wallenbergs ägo.(Mer om dess historia finns att läsa i länken)
“Täcka udden” är numer SE- bankens representationsvilla och en del av tomten mot stranden har man fått avstå till förmån för för fotgängare och cyklister .
Jag slår mig ner en stund här på bänken innan jag fortsätter längs med vattnet och blickar över vattnet till Nackasidan och Kvarnholmen.
Manillaområdet på Djurgården
Strax kommer jag fram till “Nedre Manilla” en byggnad jag besökt flera gånger i samband med mitt resledar/guidjobb.Villan är privat och disponeras av familjen Bonnier och här finns en fantastisk samling av svenska författarporträtt. Författare som under sin tid gett ut böcker på Bonniers förlag. (Porträttsamlingen är inte öppen för allmänna besök eftersom villan är privat. Men man kan boka visningar i en “egen grupp”. Byggnaden ritades av Ragnar Östberg, den arkitekt som även ritade och var ansvarig för byggandet av Stockholms stadshus.
Varför heter ett område på Djurgården i Stockholm just Manilla. Vi får ta oss tillbaka till 1700-talet och kung Gustav III:s tid. Han överlät nämligen ett stycke mark här till ett spanskt sändebud och han kallade platsen för Manilla. Detta efter Filippinernas huvudstad och Filippinerna var på den tiden en spansk koloni. Sändebudet började bygga ett hus här men han blev hemkallad till Spanien och området förföll. Så småningom blev det uppdelat i bl.a. nedre Manilla mot vattnet, övre Manilla längre upp och Manhem en liten bit bort. Manhem kom sedan att bli Manillaskolan, en internatskola för dövstumma barn ,som fanns här från 1817 till 2013 då den flyttade till Kungsholmen.
Nedre Manilla på Djurgården eller som det också kallas “Villa Bonnier.”
Manhem som blev Manillaskolan och som sedan blev skolan “Campus Manilla”. En allmaäm skola för elever från förskoleklass till gymnasiet. Skolan är populär och man kan ställa sina barn i kö från det att de fyller ett år. (Här går prinsessan Estelle så det kanske gjort att skolan blivit än mer populär-)
Mot Biskopsudden
Nere vid vattnet vid Manilla ser jag ett monument. Och givetvis tittar jag närmare. “Frihetens Port,” ett estniskt frihetsmonument. “För att uppmärksamma de estniska människor som flydde till Sverige under andra världskriget “. Monumentet är åtta meter högt och tillverkat i grå granit. Mäktigt! Monumentet restes 1994 för att uppmärksamma att det gått 50 år sedan tiotusentals estländare flydde till Sverige för att undkomma kriget. “Frihetens Port är menat som ett tacksamhetstecken till det svenska folket samt ett minne att vårda för kommande generationer”.
Denna text är ingraverad på monumentet.
“Denna Frihetens Port restes år 1994 av ester och estlandssvenskar som tack till Sveriges Folk.
Vi kom över havet i små farkoster undan terror och diktatur. Vi var trettio tusen som nådde fram – män, kvinnor och barn. Vi var arbetare, fiskare, bönder, lärda kvinnor och män. Vi mottogs väl, vi fick arbete och kunde bilda hem och familj i trygghet. Vi glömde aldrig länder som vi tvingades att lämna och vi arbetade för dess frihet.
Må denna Frihetens Port bära vittnesbörd om Sveriges humanitet och tolerans gentemot människor som sökte fristad i en ond tid och om folkgrupper som fann ett nytt hem här. “
Frihetens Port är väldigt vackert i sin enkelhet. Särskilt denna soliga dag. Påminde mig också om döttrarnas farmor och farfar som 1944 kom över Östersjön från Estland till Sverige. Och friheten.
Jag är nu nästan framme vid Biskopsudden och vänder mig om och kan här skymta Nacka strand i fjärran, på andra sidan vattnet.
Biskopsudden. Många båtar ligger kvar vid bryggorna och serveringen vid vattnet har fortfarande öppet. Jag såg/läste också att krögaren/kocken Tommy Myllymäki här vid Biskopsudden öppnat en krog, “Aira”. Inget direkt “slink-in ställe” utan mer en riktig gourmetkrog. (Krogar har det funnits här under många år och ägarna har milt sagt varierat.)
I morgon går vidare. Välkomna med. Och den rundan blir kortare. Inlägget också.
Visst är våren här men på väg till Svindersvik såg vi att det låg tunn is på vattnet. 
Gott om platser utomhus vid café Brygghuset vid Svindersvik. Och vill man inte sitta vid vattnet eller att det är fullt här finns flera utspridda platser på gårdssidan.(Just nu är det bra att de just är spridda)
Gästerna pekar på eller talar om vad man vill ha.Och personalen med handskar och tång lägger upp.
Svindersvik och Café Brygghuset . Trevligt även inomhus. Och gästerna hade spritt ut sig.
Väldigt gott och skönt med en kaffepaus i solen efter 7 km. Maken och vännerna Susan och Jörgen ser nöjda ut.
En annan av byggnaderna på Svindersvik som också tillhör caféet. Här gräddas det våfflor som man beställer inne i caféet men hämtar här. Och i byggnaden finns också bord och stolar och även en liten loppis.
Grosshandlarvillan – Svindersvik. Gott om gamla äppelträd i parken. Men jag undrar om de taniga grenarna orkar bära någon frukt…
Gott om gamla äppelträd är det i parken. Och en del är som gjorda nu för att kunna vara lite avskild i dessa tider.
På väg till Henriksdalsbryggan. Många sitter längs kajen och njuter av det vackra vädret. Och på andra sidan Hammarby sjö ligger Södermalm.
En karta över den sträcka vi gått.Start och mål vid den “röda pluppen”. (Ett par km mer enligt stegräknaren än vad kartan visar. Som fotograf blir den en del extra metrar,)
Här är vi på väg runt Kap Horn i södra Chile. En av världens sydligaste punkter. 
Vår resväg med fartyget Princess Star började i San Antonio en bit öster om Santiago de Chile och slutade i Argentina i Buenos Aires. 
Tidig morgon och vi flyger in över Anderna och närmar oss Santiago de Chile.
Santiago de Chile, Chiles huvudstadl , är en vacker stad men ligger i en “gryta”. Höga berg omger staden och läget här i “grytan” gör att luftföroreningarna ofta är märkbara. (Syns här på bilden)
Här ligger hon, Star Princess, fartyget som förhoppningsvis ska ta oss runt Kap Horn.
Fortfarande på väg till att ta oss runt Kap Horn. En lång resa. Här stopp i den lilla hamnstaden Chacabuko i södra Chile.
Välklädd. Och förväntansfull.
Äntligen! Ska vi komma helt runt?
Här ett fartyg som ska ta sig vidare på en expedition till Antarktis.
Anrika hotell Meliá Recoleta Plaza väntade på oss.
Detta hotell har sin speciella historia. Här i byggnaden bodde mellan 1942 och 1944 Eva Perón, kvinnan som skulle bli en ikon i Argentina. 
Tjusig entré
Bilder på 
Delar av hotellets lobby.
Gammal inredning med många spår av Eva Perón.
Röda mattan utrullad.
En del av det tidstypiska rummet som också hade en loungeavdelning med soffa och bord.
Uppe på taket fanns en liten terrass med en minmial pool och några solstolar. Men mysigt att slå sig ner här i skuggan.
Även hotellets restaurang var jazzinspirerad.
Tidig morgon och vi närmar oss.
Längst till vänster i bild ligger självaste “Hornet”. Här har ett mindre fartyg, på väg mot Antarktis, tagit sig närmare land.
Översiktskarta med “Hornet” märkt med rött. Strax söder härom, vid 
Vårt fartyg rör sig i cirklar. Här syns svagt till vänster den väderstation som finns och som är till hjälp för sjöfararna.
Fyren och väderstationen skymtar på land.
Rejält inzoomad bild med fyren,väderstationen och bostadshuset och den chilenska flaggan hissad.
Gott om besökare denna dag. Här vid det albatrossliknande monument som finns för alla som förlist i havet här utanför.
Den blå himlen gjorde tappra försök att ta sig genom molnen, men lyckades inte helt. Men med tanke på 361 regndagar per år var det ändå helt ok. 
Den sydligaste udden på Kap Horn. Och vi kom en bit runt.
Mäktiga vyer. Tänk att jag faktiskt varit här. Nästan en svindlande tanke.