Browsing Tag

kultur

Kina Peking

Kultur och skidåkning i Peking – minnesvärt och roligt

1 februari, 2018

Jag har hamnat i arkivet, i bloggarkivet. I går kväll hade jag kommit fram till den 1/2-2008, alltså exakt tio år sedan jag skrev detta inlägg – Kultur och skidåkning. Nu under våren reser vi tillbaka till Peking, stan där vi bodde mellan 2007 och 2010. (Jag jobbade där på Svenska skolan) Ytterligare några resor tillbaka dit blev det under 2011 och 2012 och nu är det alltså dags igen. Det var i Peking jag började blogga i september 2007, då på blogg.se. (Den enda portal som fungerade utan ”tunnel”. ) Och nu inför vårens resa har jag på nytt börjat läsa igenom alla gamla blogginlägg. Och den rätta stämningen infinner sig lätt.

Kultur

Den 1/2-208 skrev jag ungefär så här. (Kanske reviderat något under årens lopp)

I måndags kväll var jag för första gången på ett kinesiskt tehus. Jag, skolans bildlärare Maya ( som är kinesiska) och Kerstin, skolans musik och dramalärare tog klassen med oss på detta evenemang. Buss var beställd från skolan med avgång klockan 16.30. Visst kom det en buss. Men den var inte utrustad med säkerhetsbälten. Bara att skicka tillbaka den och begära en ny. Efter drygt en halvtimme  kom en ny buss. Denna gång fanns säkerhetsbälten. Vi som skulle åka var 16 till antalet men bussen hade 44 sittplatse så gott om plats var det. Vi körde genom Beijing/Peking i rusningstrafik och i denna stad finns alltid VÄLDIGT många bilar och är det rusningstid så är de än fler. Efter ”bara” lite mer än en dryg timmes resa  hade vi kört den 3 mil långa sträckan till Laoshe Teahouse, som ligger strax söder om Himmelska Fridens Torg. Vi började med att äta middag på en kinesisk restaurang så den rätta stämningen skulle infinna sig.

Delar av klassen, resterande vid bordet bakom- God kinesisk restaurangmiddag inledde aftonen.

På tehuset bjöds vi förutom på stora mängder te också på på kinesiska snacks. Några av dem passade väl inte vår smak så bra, men en del slank ner.
Underhållning i cabaretform gav oss smakprov från gammal kinesisk kultur bl.a. pekingopera, akrobatik, imitationer, trolleri, kung Fu och  maskbyten. En person kan ha ett 20-tal olika gummimasker som den sätter framför och på ansiktet och bytena märker man som åskådare inte av. Sker sekundsnabbt. Programmet här med olika former av kinesisk kultur  tar ca 90 minuter och kan variera en del men det är alltid lättsamt.

Lite kinesisk kultur ett riktigt tehus i Peking ena dagen och skidåkning den nästaMaskbyte. Här måste man vara väldigt fingerfärdig, allt sker snabbt. Mannen bytte kanske mask ett 20 tal gånger.

På väg

Tisdagens morgon bjöd på strålande solsken från en klarblå himmel. Idag skulle det bli skidåkning för hela slanten. (Något trötta elever eftersom måndagkvällenblev sen) Avresa från skolan 8.30. Bussen var beställd till detta klockslag. Nåja, bussen var där, men ingen chaufför. Ringde ett par samtal och efterfrågade chauffören. Men…Han hade ju kört oss lärare dit på morgonen och kunde inte vara så långt borta. Strax före klockan nio dök han upp. Jag hade då hunnit bli lite kinkig.

Och mer skulle det bli. Jag började efter en ganska kort stund fundera på om vi var på rätt väg- Bussen körde sakta på små grusvägar. Vi borde ha kommit ut på motorvägen. Vi frågade och fick till svar att han blivit tillsagd att köra grusvägen för att det var avgift på motorvägen. Då steg mitt blodtryck! Telefonsamtal till skolan och meddelade att har jag hyrt bussen så bestämmer jag och inte någon annan vilken väg som ska köras.Det kostar nämligen ca. 20 kr att köra på motorvägen.

Dags att hyra skidor

Så småningom kom vi till Nan Shan och vår efterlängtade skidåkning. Bäst att påpeka att det är konstsnö som finns. Backarna kan, om det är kallt på nätterna, vara öppna från december och en bit in i mars månad.
Vi var då ”bara” en timma sena. Med tanke på att vi behövde vara tillbaka på skolan 14.40 så var vår tid i Nan Shan rätt begränsad. Bussen skulle ju då köra barn och lärare in till Beijing igen.
Nästa blodtryckshöjand moment var framförallt uthyrningen av skidor, stavar och pjäxor till 16 personer. Att ordna liftkort och skåp till alla gick däremot förvånansvärt enkelt.

Systemet med att en viss sko/pjäxstorlek hör ihop med längden på skidorna kan jag inte förstå. Man kan ju faktiskt vara lång även om man har 36 i pjäxor. Så var icke fallet här.  Men till slut, efter en del turer fick eleverna skidor som kunde passera.
Värre var det för oss vuxna. Själv fick jag ett par carvingskidor som var 150 cm långa. Det var rent omöjligt att få ett par längre. De hörde ihop med mina pjäxor i storlek 38. Det var bara ”att gilla läget”.

Skidåkning på konstsnö i Nan Shan ca 10 mil norr om Peking. kUltur ena dagen och skidåkning nästaObservera de korta skidorna

Skidåkning och lunch

I backen svängde skidorna så fort jag bara tänkte på ordet sväng. Men det var vackert väder och jättetrevligt.  Inte heller så mycket folk i backen. (På helgerna är det betydligt fler.)  Skidåkning är ju en relativ ny företeelse för kineser så de här med att kunna åka lift, att stanna och att väja är inte vad de gör med automatik. Så vissa spänningsmoment får man på köpet så att säja.

Vi hade hyrt våra skidor i tre timmar så vi fick ligga i för att kunna utnyttja tiden. För min del blev det nog kanske en timmas skidåkning för det var en del att ordna med….
Lunchen åt vi ute i det vackra vädret på terrassen i solen. Vad säjs om nygrillade kyckling och lammspett till ett pris av 2kr/st, nudlar och grillade majskolvar. Ingen hade ro att äta så länge då kampen mot klockan var stor. Efter lunch hade vi bara knappt en timma kvar att åka. För min del blev jag då inbjuden av ett par elever att köra ”puckelpisten” och inte kunde jag motstå denna inbjudan, trots korta skidor.

Lunch i backen.

Återlämnandet av all utrustning gick ganska smärtfritt och så gjorde även hemresan. Tio minuter ”för sent” kom vi till skolan, trötta, glada och lite solbrända.
Det blev motorvägen tillbaka! Och vi alla konstaterade att kombon kultur och skidåkning var väldigt lyckad.

Vidare mot nytt år

Om en lite stund ska Bosse och jag åka till flygplatsen och vidare mot Langkawi i Malaysia. Övernattar i Kuala Lumpur och i morgon vid lunchtid befinner vi oss i vår bungalow, belägen i ett träd på stranden. Här kommer vi att vara i tio dagar och bara VARA. Åter i Beijing den 11 februari.
Det Kinesiska Nyåret står för dörren, infaller den 6 februari. Då börjar musens/råttans år. Gott Nytt År till er alla!

(Mer om Peking finns att läsa här)

 

Stockholm

Hallwylska palatset i Stockholm har sina rötter i Hälsingland

21 oktober, 2017

Idag har jag varit på en historisk resa. En spännande resa om hur ett påkostat museiepalats i Stockholm, Hallwylska palatset, skapades av pengar från träindustin i Ljusnetrakten i Hälsingland.

För  en tid sedan fick jag en inbjudan från Hallwylska palatset till en privat visning och idag var det dags. Jag har tidigare varit här ett par gånger men då inte haft sambandet helt klart för mig om bakgrunden till dess tillkomst. Men efter en jobbresa i somras till Hälsingland så blev detta väldigt påtagligt. Och historien började i Voxnadalen/Voxnabruk.

På väg upp genom parken till Voxnabruks herrgård- En augustibild! Och här vankades det lunch för oss denna vackra augustidag.

Här i Hälsingland började det.

Voxnabruk herrgård byggdes i slutet av 1700- talet för den  nyblivne bruksägaren J C Müller. DEt fanns redan tidigare en herrgård här, men den revs och den nya byggdes i slagsten och korsvirke. Och det berättades att denna herrrgård är och var Hälsinglands enda slott. Många år gick  och i mitten av 1800- talet  bytte bruket ägare och en av delägarna var grosshandlaren Henrik Willhelm Kempe.

Och han kom att förvandla Ljusne till en industrimetropol. Han föddes i Stralsund, i den del av Pommern som tilllhörde Sverige. Han talade ingen svenska med förstod sig bra på affärer. Bra starthjälp fick han av sin bror, JC Kempe, som grundade skogsbolaget MODO i Örnsköldsvik.

Ljusnetrakten hade sedan 1600- talet varit en järnbruksort, men nu byggde H.W. Kempe upp ett stort träimperium här på bondvischan. Virket togs från de strora urskogarna kring Voxna bruk och timret flottades sedan på Voxnan och Ljusnan tills det nådde justen och kunde skeppas vidare.

Voxnabruk herrgård är idag kombinerad restaurang/festvåning m.m. Både herrgården och trakten är väl värd besök.

Vacker miljö i herrgårdens restaurang. Och historiens vingar finns hels tiden med.

Familjen von Hallwyl

På en brunnsort i Tyskland hade Walther von Hallwyl, en fattig schweizisk greve, träffat på Wilhelmina Kempe, som kom från en av Sveriges rikaste famoljer.  Hon var också enda barnet till H.W. Kempe. Tycke uppstod och de gifte sig. Von Hallwyl kom att ta över hela det mäktiga företaget och kom liksom till ”dukat bord”. Han blev ni enväldig härskare över bolaget Ljusne- Woxna AB som var en mäktig industrikoncern. Affärerna gick strålande och familjeförmögenheten växte.  Och arbetarna fick slita ont och hårt.

Hallwylska palatset.

Tanken på att bygga en bostad på Hamngatan i Stockholm växte fram och 1893 började, Hallwylska palatset, som det heter idag, att byggas. Två tusen kvadratmeter och 40 rum för två personer för de egna döttrarna hade ”hittat sina adelsmän” och flyttat. Den nya bostaden utrustades med alla moderna bekvämligheter. Centralvärme, hissar,(mat och personhissar) telefon, varmvatten  och elektricitet.  Varmvatten fanns även i stallet.  Och än idag är bostaden, palatset, i stort sett i samma skick som när familjen von Hallwyl bodde här. Priset när palatset var klart slutade på 1.5 miljoner kronor. En summa som var större än vad alla Hallwyls arbetare i Ljusne tjänade på ett år. I dagens pennignvärde skulle det bli omkring 70 miljoner kronor. Grevparet donerade 1929 palatset  till svenska staten och tiden stannade. Än idag ser det ut som om när Walther och Wilhelmina bodde här.

Entrén hit är kostnadsfri och via hemsidan kan man se öppettider och de olika evenemang som förekommer.

Hallwylska palatset på Hamngatan i StockholmHallwylska palatset på Hamngatan. över porten finns ättens vapen och där står devisen ” Snabb som örnen-ren som guld. Dock på franska.

En av de många salongerna i Hallwylska palatset.En av de många salongerna. Noga utvalda möbler,takmålningar och gobelänger. Grevinnan samlade ständigt föremål och många har tagits hit från världens alla hörn.

Tavlor, främst målade av holländska och flamländska målare, var ett av gervinnans specialintressen.

Galleriet på vindsvåningen kom till 1905 och här hänger tavlorna tätt, just som modet var under 1800- talet.

En av salongerna gick genomgående i rosa.

Matsalen. Här åt man både till vardags och fest. Oftast var det tre personer så åt – grevparet plus Wilhelminas sällskapsdam. Men några gånger om året dukadess det upp till fest för många gäster.

Matsalen där familjen dagligen intog sina måltider. Upp hit fanns en mathiss, smidigt eftersom köket låg i källaren.

Vad hände med arbetarna i Ljusne?

Greve von Hallwyls förhållande till arbetarna blev allt bistrare och all politisk och facklig verksamhet var förbjuden. inom hela orten. Men det socialdemokratiska ungdomsförbundet hade ingen lokal och höll sina möten utomhus. Som straff för olydnad avskedades flera arbetare.

Några år senare lades sågverket ner och greven hade då sålt stor del av skogen i Voxna. Många arbetare ställde sig på ungdomsförbundets sida och man räknar med att ca. 300 lämnade Ljusne och flyttade till Amerika. Först 1917 kunde sågverksarbetarna i Ljusne bilda fackförening och då var greven ute ur bilden.

Kultur Stockholm

Parkteatern i Stockholm – en skatteåterbäring

19 augusti, 2017

Vad är Parkteatern?

Stockholms Parkteater är en del av  Stadsteaters scen och syftet är att sprida teater och underhållning till unga och gamla i Stockholms parker. Inträdet är alltid är fritt. Programmet är varierat och antalet besökare till de olika evenemangen är alltid stort. Holger Blom, Stockholms stadsträdgårdsmästare, under åren 1938 – 1971 , ville att Stockholms parker skulle ge stadens invånare möjligheter till olika förströelser i parkerna där idrott, fest, sång, musik, dans och teater skulle ges stort utrymme. Och denna goda föresats har fortsatt. Konstnärlig ledare för Parkteatern i Stockholm är sedan 2014 är skådespelerskan Sissela Kyle och hon brukar säga att Parkteatern i Stockholm är en skatteåterbäring som vi alla kan ta del av. Kan tänka mig att vi är många, både huvudstadsbor och turister som instämmer.

I år fyller Parkteatern i Stockholm 75 år och detta jubileum firas rejält. Olika och väl varierade föreställningar ges under sommaren på 28 spelplatser runtom i Stockholm med förorter och det finns något för alla.

Fredagkvällen bjöd på fint väder, perfekt för en stand up/humorkväll utomhus i ”Vitan” – Vitabergsparken på Söder.   ”Expedition Babben”  (Larsson) väntade på oss och vi på både henne och expeditonen.

SödermalmPå vägen upp mot Vitabergsparken finns många gamla hus att stanna till vid.

Vitabergsparkens amfiteater håller på att fyllas och många sittter gärna här ett par timmar innan föreställningens början. Många har picknick med sig och det går bar att äta och dricka under föreställningen.

 Parkteatern i Stockholm- en skatteåterbäring Sissela KyleSissela Kyle presenterar kvällens expedition med Babben.

Babben Larsson Vitabergsparken Parkteater i StockholmSkratten blir många – applåderna likaså. Och allt är aktuellt. Tänk att de mests vardagliga händelser kan vara så roliga.  Och visst är det mesta lättare med humor.

Parkteatern i Stockholm - en skatteåterbäringParkteatern i Stockholm – en skatteåterbäring. En kulturell sådan.

parkteater VItabergsparken Babben LarssonAlldeles fullsatt och härlig stämning.

”Babben avnjuts i full frihet i det fria.”

Parkteatern spelar på många platser runt om i Stockholmstrakten och jag har sett en del föreställningar även utanför mitt närområde på Södermalm . Men hit till Vitabergsparken är det så smidigt att ta sig och beroendepå väder och vind kan en bestämma sig ganska sent för att gå eller låta bli. Enda nackdelen med att bestämma sig sent är tillågngen på platser, men en egen stol kan ju avhjälpa det även om en inte får sitta i gångarna.

Mer i Vitabergsparken i augusti. Föreställningar som kommer i augusti är ”Vegas i Vitan” med Karl Dyall, Joachim Bergström, Rennie Mirro och blåssymfinikerna. Föreställningen ären hyllning till Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis. Även Rikard Wolff  återkommer till Vitabergsparken i augusti, något som han brukar göra och hans föreställningar ser jag gärna. Helst på parkett.