Tankar Torrevieja

Hav och himmel – Vänner, promenader och saknad

19 februari, 2020

Just nu är det många tankar som snabbt snurrar i huvudet. Jag fick häromdagen veta att en mycket god vän avlidit. Inte alls oväntat för hon har varit sjuk i omgångar i många år. Men det har funnits bättre perioder. Men det senaste året ville inte cancern släppa taget. Inte alls. Så jag  bearbetar och sorterar tankar och försöker se till att de hamnar i olika fack. Men där vill de inte stanna. Tankarna är som popcorn eller annat som spritter iväg. Själv rusar jag efter och försöker samla ihop dem. Tyvärr, är resultatet ganska klent. Många och långa promenader längs havet har det blivit. Promenader, där hav och himmel hjälpt mig att  sortera och bearbeta tankar. Men det är långt kvar.

Hav och himmel möts här längs stränderna i Torrevieja. Rogivande!Hav och himmel möts. Och visst är det  rogivande och vackert.  

Hav och himmel

helst i olika blå nyanser har jag svårt att se mig mätt på. Även även de grå varianterna fascinerar men på ett helt annat sätt. Är vi här i Torrevieja kombinerar vi ofta möten med vänner med promenader. Alltid lika trevligt. Ofta blir det också lunch eller tapasstopp. Ibland båda.

Några av de vänner vi har här kommer från trakterna runt Stockholm så vi ses även på “hemmaplan”. Andra vänner vi har, bor både norr och söderut i Sverige så de träffar vi mest här.

Här  tillsammans med vännerna Anna Carin och Krister. Paus efter lunch och promenad. Här på Coffee&Tapa, ett bra “pitstop”

Anna Carin och Krister bor strax utanför i Stockholm, i skärgårdskommunen Gustavsberg och i somras var vi där på besök- Och eftersom vi tycker om båtturer så blev det förstås en sådan hit ut.  En båtresa i strålande sol genom en del av Stockholms innerskärgård. 

Ami och Patrik träffar vi ofta här i Torrevieja,  både spontant och planerat.Här “pitstop” även det på Coffee&Tapa

Jag har gått många steg under veckan,

har nästan tappat räkningen. Och jag har funderat en hel del. Tänkt tillbaka och skrattat för mig själv åt alla härliga och roliga minnen. (Vännen G, maken J och deras son har funnits med oss som fina vänner i dryga 40 år. Det som förde oss samman var Sri Lanka och året var 1981. Gemensam nämnare var våra barn som föddes där

I leken möts mor och son. Och hav och himmel är aktiva åskådare.Stannade till här vid stranden Los Locos på en av promenaderna. Här möts mor och son i lek och hav och himmel tittar på. 

Jag har strosat längs havet, stannat upp, suttit på en bänk tänkt och återkommit i tankarna till glada minnen. Tänk så roligt vi hade tillsammans i Peking april 2009.  Min väntan innan planet kom”, “Olika oaser i Peking”  Övernattning på det lilla värdshuset “Gula blomman” vid foten av kinesiska muren och “Picknick med skiftande innehåll. Och så väldigt mycket mer; fjällresor, vattenfestivaler, födelsedagar, utflykter och att vara i vardagen. För det är ju den vi har mest av.

Jag  tänker på att livet pågår här och nu. Vad är viktigt? Vad vill jag? Kan jag ens sätta ord på mina tankar. Gör några försök men så lyckade blir de inte. Saknaden tar över. Det är så obeskrivligt tomt.

Skymningen har sänkt sig över Torrevieja men hav och himmel är ändå påtagligt närvarande. Skymningen har sänkt sig över Torrevieja. Hav och himmel är ändå påtagligt närvarande. Det är vackert och jag sitter länge och blickar ut mot horisonten.

Kanske viss symbolik i bilden. Solen går ner men finns ändå kvar.

 

Du Kanske Också Gillar

30 Kommentarer

  • Svara TravelAnna 19 februari, 2020 | 15:22

    Åh, så sorgligt! Beklagar djupt förlusten av din vän. Den där vidriga cancern … Förstår verkligen att tankarna inte låter sig sorteras och att de poppar upp hela tiden. Det är ju så många känslor i omlopp vid en förlust: sorgen, maktlösheten och samtidigt de fina minnena och tacksamheten över att ha dem. Fint att du kan hämta kraft i promenader och mötet med naturen. Den är verkligen fantastisk, om inte läkande så i alla fall som ett balsam under det svåra.

    Varma kramar till dig!

    • Svara Ditte 19 februari, 2020 | 18:07

      Så sorgligt! En stor förlust! Ja, cancern är en riktig skitsjukdom. Men att promenera längs havet har fått mig att just sortera tankarna och landa i dem och i det som hänt. Livet är skört.
      Tack för din fina omtanke
      Varma kramar

  • Svara Karin Eklund 19 februari, 2020 | 17:05

    Hjärtevarm kram till dig Ditte!
    När livet tar vändningar av det här slaget tappar man lätt sin inre balans.
    Fint är att minnas allt det fina man har delat tillsammans.
    När solen går ner, går den upp någon annanstans.
    Livet är här och nu och dit hör även döden.
    Vi blir ständigt påminda om det.
    Jag beklagar din sorg.

    • Svara Ditte 19 februari, 2020 | 18:12

      Stort tack för din omtanke. Och mina tankar går ju i första hand till de närmaste. Och även för oss alla som kände G är det en så stor förlust och på många sätt. Jag har både skrattat och gråtit när jag gått här längs havet för många härliga minnen kommer jag att kvar. Och visst är det så att när solen går ner på ett ställe går den upp på ett annat. Liv och död hör tyvärr ihop.Men visst går tankarna åt många olika håll just nu.

  • Svara Titti/Umeå/Huay Yang 19 februari, 2020 | 18:08

    Kändes lite sorgligt ditt inlägg men så är ju livet ibland.
    Förstår du saknar din vän och tänker på fina minnen.
    Minnen har vi alltid kvar inom oss.
    Trevligt läsa inläggen från Peking 2009.

    • Svara Ditte 19 februari, 2020 | 18:40

      Idag blev det lite sorgligt men jag tror att det är bra att sätta ord på några tankar som jag har och haft. Min vän har varit sjuk så länge och det sista året har inget blivit till det bättre. G var en så positiv och levnadsglad person så att vara sjuk var inget alternativ för henne. Kommer alltid ha detta positiva tänkande med mig vidare i livet. Och de härliga minnena finns alltid med.
      Åren har gått men, våra nästan fyra år i Peking, var så roliga och innehållsrik med väldigt många möten och upplevelser.
      Trevligt att du följde med till Pekinginläggen från 2009.

  • Svara Titti/Umeå/Huay Yang 19 februari, 2020 | 18:11

    Speciellt kul läsa om när dina vänner shoppade loss!

    • Svara Ditte 19 februari, 2020 | 18:34

      Ja, log också när jag läste dessa gamla inlägg. Fina minnen som består. Så glad för det.

  • Svara Micke 19 februari, 2020 | 18:13

    Jo…frugan åkte ju på det där för några år sedan, opererades och idag är hon ju fri från det.
    Men man vet ju aldrig när det är dags igen, har ju en tendens att återkomma.
    Cancer har fått mig att tänka till angående livet, ibland glömmer jag vad jag lärt mig lite men i skrivande stund tar jag vara på varje dag med någorlunda bra hälsa, man vet aldrig när det är dags.
    Jag beklagar din förlust av vännen din.

    Ha det bäst nu.

    • Svara Ditte 19 februari, 2020 | 18:44

      Ja, minns detta Micke och ni har funnits med mig i tankarna under dessa promenader. Jag är så glad att din fru idag är fri och håller tummarna. För en skitsjukdom är det. Man vet aldrig när det är dags så du tänker så klokt. Jag försöker att göra det bästa av de dagar jag har men det är lätt att ta dem för givna.
      Varmt tack för din omtanke.

  • Svara LillaSyster 19 februari, 2020 | 18:17

    Att leva här och nu är superviktigt.
    Att mista en vän är alltid jobbigt, jag tänker på dig och känner med dig – du kommer hitta ny kraft med hjälp av himmel och hav. Men det får ta den tid det behövs. Dina fina minnen kan ingen ta ifrån dig. Varmaste kramar.

    • Svara Ditte 19 februari, 2020 | 18:48

      Visst är det så. Och min vän gjorde det i väldigt stor utsträckning. Så positiv och såg möjligheter. Jag har gått mycket och långt dessa dagar och i sällskap av hav och himmel. Tycker att jag rensat huvudet när jag promenerat och funderat en hel del på vad som är viktigt i det liv jag har. Inser också att jag inte blir yngre.
      Många fina minnen har jag och de kommer jag att bevara och ofta plocka fram. Med ett leende.
      Tack för din fina omtanke.
      Kram

  • Svara Znogge 19 februari, 2020 | 19:24

    Så tråkigt att höra om din goda vän. Även om man vet att någon är sjuk så hoppas men ändå. Tyvärr är cancer inte så hoppfullt även om fler blir botade numera. Jag förstår att många tankar väcktes och det tar lite tid att sortera dem. Jag tycker att man tänker bra när man promenerar. Ibland blir det på allt och ibland inget…

    Kram och god kväll!

    • Svara Ditte 19 februari, 2020 | 21:12

      Här visst vi, sedan i höstas, att det inte fanns något egentligt hopp men man är ändå aldrig beredd. Och jag vet att att insomnandet skedde hemma som var önskat. Jag sorterar tankar och sörjer samtidigt och landar nog i något så småningom. Att promenera tycker jag kan vara läkande och jag tänker och sorterar bra under gång.
      Önskar dig också en fin kväll.
      Tack för omtanken!
      Kram

  • Svara BP 19 februari, 2020 | 19:50

    Cancer – igen och igen och igen. Man känner sig så totalt maktlös. Och sjukdomen är ju så lömsk som med din väninna, där sjukdomen uppenbarade sig i omgångar. Som Micke skrev, men vet ju aldrig om/när cancern återkommer…
    Jag beklagar verkligen förlusten av din väninna som du har känt så länge. Jättebra att du “pratade av dig” här på bloggen. Tror att det hjälpte dig en aning i sorgen. Många varma kramar från mig.

    • Svara Ditte 19 februari, 2020 | 21:23

      Maktlösheten har jag också känt. Denna d-a skitsjukdom. Vi har ett tag vetat utgången och men det är ändå svårt att en så god och fin vän tynar bort. Nu har jag gått och gått här längs havet. Långt. Och jag har bearbetat att det nu är så här. Vi visst ju att det inte fanns något alternativ.Många härliga och roliga minnen har jag och “de mina” med oss.
      Stort tack för omtanken. Och i morgon är en annan dag.
      Kram!

  • Svara Emma, Sol som sol? 19 februari, 2020 | 22:29

    Så ledsen jag blir av att läsa dit fina inlägg, jag känner hur djup smärtan och saknaden är. Att bara sitta och titta ut över havet, vågorna, solens gång … Det är terapi. Att bara få vara en stund. Att låta tankarna röra sig med vågorna, låta dem ta med sig sorgen ut igen. Kvar ligger vackra minnen som blänker som fina stenar på stranden.

    Stor kram

    • Svara Ditte 19 februari, 2020 | 22:41

      Jag är verkligen ledsen. Så ändå in i själen.Vi visste ju att utgången var given. Fanns inget annat. Men att vara vid havet, promenera lång och sitta där på en bänk och se himmel och hav mötas har hjälpt mig att rensa och sortera tankar. Många fina och väldigt roliga minnen har vi kvar. Och de kommer alltid att vara mig nära.
      Tack Emma för din fina omtanke.
      Stor kram

  • Svara Susjos 19 februari, 2020 | 22:42

    Åh, så tragiskt! JAg beklagar din förlust.
    Men ett så fint inlägg! Och så svåra frågor, det är svårt att fånga dagen, men man gör sitt bästa!
    Fina bilder på allt det vackra, himmel, hav och goda vänner. Fortsätt njut av livet Ditte!
    Varma Kramar till dig!

    • Svara Ditte 19 februari, 2020 | 23:30

      Ja, det är så sorgligt! Och vad gäller denna skitsjukdom så kan den ligga och lura fast man tror att man är frisk. Den kan slå till igen och på nya platser i kroppen. Här visste vi utgången men inte när.
      Jag har tänkt och jag har tänkt. Inser att jag inte blir yngre och har funderat på vad vill jag göra. Vad är viktigt. Ja, döttrar, barnbarn och make och fina vänner. Men sen då?
      Gick i pension när jag skulle fylla 62 för att jag just vill “äga” min tid. Men kan också tycka att jag ibland sitter av den. Men också att jag gör något av den.
      Tack för din omtanke.
      Kram

  • Svara Anki 20 februari, 2020 | 07:27

    Verkligen sorgligt att missta en vän – beklagar din förlust . Nu finns många minnen kvar och förstås så tar det tid att sortera allt ni gjort tillsammans …
    Tankarna skingras lite när man umgås med andra vänner, men tankarna återkommer – jag vet … min bästa väninna dog för några år sen i cancer …
    Fina bilder, speciellt den sista – och ja, så är det … solen finns kvar trots att den inte syns.
    Varm kram

    • Svara Ditte 20 februari, 2020 | 08:47

      Väldigt trist! Och man är aldrig riktigt beredd när det händer. Många roliga minnen finns kvar och de lever vidare.. Visst är det så att tankarna skingras mellan varven och det tror jag är bra. Ja, du vet ju av egen erfarenhet den tomhet och saknad man känner.
      Sista bilden tycker jag är så vacker och symbolisk-
      Tack Anki för din omtanke. Den värmer.
      Vram kram

  • Svara Geddfish 20 februari, 2020 | 09:38

    Jag beklagar verkligen din förlust av din väninna! Denna skitsjukdom. Förstår att det känns dystert och många tankar poppar upp. Men det är bra att sätta ord på dem.
    Jag hade en väninna som cancern tog den 1 januari i år och nyligen har jag fått veta att en person i familjen fått diagnosen (inte barn eller barnbarn).
    Många tankar till dig och varm kram <3

    • Svara Ditte 20 februari, 2020 | 10:25

      Visst är det en skitsjukdom! Och så onödig. Att tänka och sätta ord på en del tankar tar en vidare. Och jag gläds åt och minns allt roiligt vi upplevt tillsammans.
      Ja, du vet ju hur det kan kännas på olika sätt.Men att vara positiv i sin sjukdom kan hjälpa en bra bit. Och många blir ju också friska igen.
      Håller verkligen tummarna för den i din familj som fått diagnosen.
      Tack Gerd för omtanken.
      Stor kram

  • Svara Ami 20 februari, 2020 | 09:58

    Jag beklagar verkligen! Livet känns ibland så orättvist och man önskar att man kunde vrida tillbaks klockan!
    Många tankar och kramar till dig ❤️

    • Svara Ditte 20 februari, 2020 | 10:21

      Trist är det när ett sådant besked kommer. Och även om vi visste utgången så är den svår att ta till sig och att förstå. Alla fina minnen finns kvar och med dem också många leenden och skratt.
      Tack för omtanken!
      Många kramar

  • Svara Preciosa 20 februari, 2020 | 10:17

    ❤️❤️❤️ Livet är brutalt då och då…
    Gäller att orka.
    Ha en bra resa idag!
    Kramar P 🌸🌸

    • Svara Ditte 20 februari, 2020 | 10:19

      Så är det! Och många tankar rör sig. Men vår vän har fått ro.
      Tack! Jag snart är vi på G hemåt.
      Kram! Vi hörs och ses.

  • Svara Mia 20 februari, 2020 | 11:38

    Så tufft det är att förlora nära vänner. Många tankar som snurrar i huvudet då, bearbetar, så svårt att förstå. Jag beklagar din sorg och saknad.

    Jag har inte förlorat någon i min närmaste vän-krets än, och det är jag tacksam för. Men jag ser vad som sker runt mig. Många av de jag känner och i yttre bekantskapskretsen går bort, det väcker mina tankar också om livets innehåll och skörhet.

    Det gäller att leva här och nu, ta vara på livet, men ibland behöver vi stanna upp och fundera över livets ändlighet. Var rädd om dig Ditte, jag tänker på dig. Kram!

    • Svara Ditte 20 februari, 2020 | 16:01

      Vi visste utgången men inte när. Och visst är det tungt och med många tankar som snurrar. Men alla fina och roliga minnen finns kvar och de kommer att finnas med mig. Många bilder och en del blogginlägg också. Och detta att mista en nära vän sätter extra snurr på tankarna. Rejält.
      Det är här och nu som gäller men ibland glömmer jag det, eller snarare lägger det åt sidan ett tag. Livet är ju inte oändligt.
      Tack mia för din omtanke,
      Kram

    Kommentera