Dagens inlägg kom till tack vare ett av söndagens möten. Och här blev jag påmind om en skolresa, en skidresa som gick till Kitzbühel i Österrike- En skidresa där jag var lärare och huvudledare för ett 30-tal elever i klass 9 i en skola i Upplands Väsby. Detta var också mitt första år och första arbete som nyutexaminerad gymnastikdirektör.
De flesta möten igår på kajen var ganska flyktiga och med hälsning i form av en nick, ett hej eller ett leende. Men så plötsligt var det en person som tveksamt sa ; ”Hej, är du möjligen Ditte”. Och så var det ju. För egen del kunde jag inte alls påminna mig om att jag sett personen tidigare. Jag gick helt bet och det brukar jag inte göra. Bara att tillstå detta- Men när jag fick höra namnet NN, så kunde jag ändå plocka fram honom ut hjärnarkivet. Och han frågade också om jag mindes skidresan till Österrike. Om jag gjorde. Men allt visste han inte om. Absolut inget om min hemresa. Men den berättade jag också om- Kommer i slutet av inlägget-
Bilderna i inlägget har inget alls med Österrike att göra utan relaterade till Vemdalen och skidåkning där– Inser nu med stor sorg i hjärtat att det nog är färdigåkt för min del . Tror inte min nya höft vill eller bör åka skidor)
Här är det en skidresa till Vemdalen med ”de mina” . MInnesvärt.
Skidåkning ett intresse
Att åka skidor är något som jag i stort sett gjort sedan jag var liten. Och eftersom jag delvis är uppvuxen i Norge hörde det till baskunskaperna att kunna åka skidor från det att en i stort kunde gå. Men innan dess var det att sitta i en ”säck” på pappas eller mammas rygg i skidspåren. Snön var ju heller då ingen bristvara.Så intresset för skidåkningen, både på längden och utför kom tidigt. Men det kom att bli utförsåkningen som tog över allt mer.
Äldsta barnbarnet Max har ärvt intresset för skidåkning. Så glad för det.
Skidresa/Skolresa till Österrike – Visst mindes jag
Del 1.
skulle det bli på sportlovert 1971. Hösten 1970 hade jag börjat mitt första arbete som nyexaminerad gymnastikdirektör på en högstadieskola i Upplands Väsby. Jag var 21 år och de äldsta eleverna i klass 9 var 15-16 år. Riktigt hur resan till Österrike och Kitzbühel kom till minns jag inte. Men resan minns jag och det gjorde NN också.
Tanken var en tågresa Stockholm – Köpenhamn och nattåget vidare ner i Europa. Men! Det var tågstrejk i Sverige så för vår del skedde resan genom Sverige med buss till Hälsingborg och vidare över till Helsingör. Härifrån skulle vi sedan fortsätta med nattåget Så blev det för de flesta. Jag var den yngsta ledaren /läraren och härutöver var det tre övriga lärare med från skolan. Bl.a. min kollega på gymnastiklärarfronten. För att gardera oss hade föräldrar och elever fått skriva på ett papper ang. ordningsföreskrifter. I ordningsföreskrifterna fanns också med en passus om att på egen hand betala en ev. hemresa vid ”olämpligt uppträdande”
Vi konstaterade snabbt att det inte var någon hit att spendera x antal timmar på järnvägsstationen i Helsingör. Och ett par av eleverna fördrev tiden med att dricka öl i stora mängder- (De kom inte från vår skola utan hade fått följa med som utfyllnad.) Så efter kontakt med den lokala polisen fick de vila i arresten på järnvägsstationen och skickade sedan hem. Givetvis kontaktade jag också föräldrarna- Pust!
För oss övriga var det sedan liggvagnar som gällde och i stort sett fem elever i varje tillsammans med en lärare.
Så med tankar på snö, skidresa, skidåkning och sol somnade jag till sist i liggvagnen. (Bilden ovan från Vemdalen)
Mitt gäng i Vemdalen. Fint minne från en fin skidresa.
Del 2
Kitzbühel
Så fram på eftermiddagen nästa dag var vi framme i Kitzbühel och kunde inkvartera oss. Mestadels fyrbäddsrum och med frukost och middag på vårt lilla pensionat. I Österrike är det oftast så att man måste ta en kabinbana för att komma upp till backarna, där liftsystemen sedan tar vid. Några elever skulle gå i skidskola och nästan alla skulle hyra utrustning. Sen var vi klara för åkning och delade upp eleverna i grupper efter att ha tittat på deras färdigheter.
Allt fungerade bra och läget var lugnt. Fin skidåkning, vackert väder och trevliga luncher i backen. Eleverna vi skickat hem hörde vi inget från. Men, så en dag när vi kom hem till pensionatet på eftermiddagen så fanns de här igen. Respektive förälder hade betalat deras biljetter tillbaka. Pust igen! De övriga eleverna var måttligt roade och efter telefonsamtal till deras föräldrar hade vi frånsagt oss ansvaret. Så gott det gick.
Lunginflammation och hemresa
När det var ett par dagar kvar innan vår hemresa började jag hosta och kände att jag hade feber. Men jag var ute i backarna och på ben som var veka. Lite ”Bambi på hal is”. Näst sista kvällen ringde jag efter en läkare eftersom febern var närmare 40 grader. Ha konstaterade dubbelsidig lunginflammation och jag fick både penicillinspruta och tabletter. Så någon hemresa för mig skulle det inte bli. Tills vidare fick jag stanna kvar på pensionatet i väntan på bättre tider. För att muntra upp mig kom eleverna med blommor och en hel ”Sachertårta”, en sorts chokladtårta typisk för Österrike. Så gulligt. Och de tre övriga ledarna förde gruppen hem till Upplands Väsby. Tursamt nog var tågtrafiken i gång.
För min del
blev det en del äventyr. Febern gick ner och jag skulle försöka ta mig hem. Visst hade jag en reseförsäkring men var osäker på hur jag skulle använda den. Tänkte göra ett försök att ta mig till München och därifrån flyga hem. Här hade jag tur en kväll när jag var ute och åt och träffade då en tysk yngling. Han hade bil och tog mig med till München och jag skulle en natt få bo hos honom i en mycket speciell souterränglägenhet. Förstår inte hur jag vågade. Men jag gjorde det. För säkerhets skull hade jag min schweiziska armékniv i sängen och handen. Allt lugnt och nästa morgon körde han mig till svenska konsulatet i München där jag bad om hjälp med pengar för att kunna fluga hem- Hade läkarintyg och försäkringsbeskedet med mig. En tjänsteman bokade en biljett till mig, München- Arlanda och min nyfunne tyske vän körde mig till flygplatsen och jag kom hem. Minns att jag var sjukskriven ett par veckor men nu var jag hemma i Upplands Väsby. Och mötet med den tyske ynglingen var början till en vänskap som kom att hålla i sig i flera år genom flitig brevväxling.
NN. och jag skildes åt. Med ett stort leende. Funderar fortfarande på hur och att han kände igen mig. Och tanken på att det nu är 52 år sedan denna skidresa är svindlande på något sätt. Så även att NN är 67 år.
Så trots både det ena och det andra minns jag denna första skidresa/skolresa där jag var ledare med glädje och solsken i blick Och det kom att bli många fler skol och skidresor. (Bilden ovan också från Vemdalen) Och extra roligt var att vi åkte tåg hit.
Vilket trevligt möte det blev och tack vare det fick vi ta del av en minst sagt innehållsrika resa! Imponerade att du som nyexaminerad tog ansvaret för ett gäng elever i åk 9. Förvisso inte ensam men ändå. Det började ju lite äventyrligt med ölhävningen och tänk att de kom kom tillbaka trots att de blev hemskickade en gång.
Vilken otur att åka på dubbelsidig lunginflammation men du löste hemresan med bravur. Kanske hade man inte vågat göra så i dag men på den tiden kunde man tänka lite annorlunda.
Min farbror var lärare och varje år ordnade hans skola en skidresa till Björnänge. Min pappa som var en rutinerad skidåkare hängde också med som ledare så flera gånger följde jag och min mamma med. Jättefina minnen det med kan jag säga. Vid ett tillfälle fick de problem med en berusad man på tåget. Nämner inga namn men det var en känd diskuskastare… Min farbror lyfte helt sonika av den berusade från tågvagnen och det hade man nog inte gjort i dag heller.
Jättehärliga bilder även om de kommer från andra tillfällen!
Önskar en god kväll nu!
Kram
Visst blev det! Och väldigt oväntat- Tänk att en gammal elev kände igen mig efter alla år. Och det var bara en elev jag hade i idrott. Men som å andra sidan var med denna skidvecka.
Ja, bederövligt av föräldrarna att skicka tillbaka killarna. De gick heller inte på vår skola utan var släktingar till några.
Idag hade jag ju aldrig vågat hänga med någon okänd. Men det var lite annorlunda 1971. Och hem kom jag ju till sist.
Roligt att du också har minnen från skidresor som din farbroe ordnade och som ni följde med på- Och som sagt, en vet aldrig vad som kan hända- Gäller att handla . Eloge till din farbror.
Ja många skidresor, skolresor och lägerskolor har det blivit. Även i Peking- Härliga minnen. Var bara denna till Österrike där det körde ihop sig lite-
Bilderna från resan 1971 finns inte kvar men minnena gör det. Så Vemdalsbildrna fick bli ”stand in”.
Önskar dig också en trevlig kväll.
Kram
Ditte! Vilket makalöst äventyr….följa med en vilt främmande man…. ( inget någon skulle våga idag)
Kul att din gamla elev kände igen dig, du måste satt ett bra avtryck som lärare ♡
Ja, du! Ett äventyr var det. Och jag minns allt så väl- Och att så här, många år senare , minns jag så väl. Väldigt roligt att också av en slump träffa en gammal elev som var med på resan. Vi skrattade gott båda två.
Nej, idag skulle jag aldrig ha vågat- Men detta var ju en annan tid.
Vad gäller avtryck har jag satt många i mina dar. Mest positiva tror jag- Här var jag ju bara 21 år. Men med skinn på näsan-
Många skolresor och lägerskolor blev det efter detta. Och minnesvärda de också- På andra sätt.
Känner igen både Alper och Vemdalen och dubbelsidig lunginflammation. Och de blev flera.
Och dessutom hur man vågade lita så på någon okänd. Vi får väl tänka med att de flesta människor är bra men idag dras man med i alla rubriker och larm för det är ju nästan bara hemskheter som rapporteras. Tyvärr.
Och klart, att vara lite mer försiktig idag krävs nog. Tänker särskilt att barn är mer utsatta och sårbara så de har inte samma frihet som vi hade under uppväxten.
Riktigt härligt att se dina skidfoton! Tänker varje år på möjligheten att ta fram både längdskidor och slalomskidor men det stannat vid tanken. Tror den tiden är förbi men längd skulle ju vara möjligt faktiskt så får se nästa år🙂❄️
Hoppas du kan ta promenader på trygga gångbanor nu, idag ett bedrövligt väder men snön rann väl iväg till stor del. Imorgon lovas sol.
Ha det så fint och bra du kan.
Tänk så annorlunda livet och tillvaron var. Det blev ett så fint möte här på kajen och tänk att NN kände igen mig efter alla år. Fantastiskt. Ler, när du också väl känner igen dig i det jag skriver. Och då var det en annan tid där våld inte var en dle av vardagen,
För min del har jag idag insett att det inte blir mer skidåkning för min del. Inte längd heller. Mamma ramlade i Vålådalen en jul i mitten av 70-talet i ett skidspår där det blev tvärstopp efter olja från en scooter. Lårbensbrott. Och trots operationer blev hon aldrig bra. Och för min del nu med ny höft så är det ju vissa saker som inte blir som de varit. Så det är med sorg jag tänker på att min skidåkning är ett avslutat kapitel. Å andra sidan är ju det en världslig sak.
Hoppas du kan få till det med skidor.
Gläder mig åt i morgon då jag ska träffa Promenadklubben vid Winterviken. Jag tar taxi dit men kan ändå vara med även om jag inte kan promenera.
Tack för fin omtanke. Uppskattar den mycket.
Nostalgi här inne hos dig också idag men av lite annan kaliber än min! Så fint att läsa om .
Tänk att du som 21-åring drar iväg med 30 st 15-16 åringar! Ok, du hade 3 lärare till med dig men ändå. I dagens läge skulle det knappast gå, med tanke på hur gränslöst allting är (då menar jag ungdomarna allra först) . Men jag kan tänka mig att den lilla åldersskillnaden ändå var bra. Ni blev säkert mycket kompisar, inte endast lärare och elever.
Det var andra bullar som gällde på den tiden, vilket var bra. Hem med de öldrickande…fast de kom igen senare.
Sachertårta! Wow! Att du inte stannade kvar i Österrike !?
För min inre syn kan jag se en ung Ditte liggandes i sängen med sin schweiziska armékniv. 🙂
Bilden av Max med den storslagna utsikten är fin, riktigt fin.
Jag förstår att du gärna vill åka utför igen men som du själv säger så blir det troligen inte det längre. Men du kan väl åka linbana upp och vara där på höjderna ändå med dina nära och kära. Alltid finns det väl något café att sätta sig ner på och titta ut över allt det vackra?
God forsättning på din rehabilitering önskas!
Kram!
Jadå! Nostalgi! Och jag minns så väl resan. Inte minst Sachertårtan och att jag hamnade i München. Jag visste att det skulle vara svårt att ta mig hem med tåg och när jag blev erbjuden skjuts till München så blev det så. Och hem kom jag-Och visst var det andra tider då.
De senaste lägerskolorna jag var på var under tiden i Kina/Peking och minnesvärda de också. Men under hela mitt yrkesverksamma liv var det många lägerskolor En gång med en klass 6 var vi på Åland- Vi vann den resan och bodde i stugor på på Sandösund och hade buss och cyklar med oss. Så roligt!
Och mycket såg vi.
Har ju varit iväg till alla Alpländer många gånger för skidåkning och även med våra döttrar när de var små. Och de har intresset , Barnbarnen också. Och jag har det men att sitta på en alptopp. Nej, alltför frestande- Så jag har och tar minnena med mig .
Tack för omtanken. Och i morgon ska jag vidga vyerna lite och det blir en spännande utflykt.
Kram
Jösses vilken historia! Förstår att du minns den resan. Vilken spännande läsning, och tänk att du vågade följa med den tyska ynglingen hem! Jätteroligt att din elev från förr kände igen dej och minns den resan också.
Fina bilder från Vemdalen, minns när du var där med dina nära och kära!
Hoppas allt går bra med rehab med din nya höft!
Varm Kram
Ja, det var andra tider då- Idag hade jag ju inte handlat likadant. Men frågan är hur jag skulle gjort. Så kul att träffa på en gammal elev som var med på resan. Så roligt att höra honom berätta-
Bilderna från Österrike har jag inte kvar men minnena har jag med mig.Många erfarenheter rikare blev jag.
Varm kram
Se där ja, hur många minnen kan samla på sig av härligheter? Tills det tar slut.
Skönt att du piggade på dig så du kunde gå ut och äta.
Hoppla – gymnastikdirektören var utrustad med armékniv på skidresan ut i fall att en tysk yngling skulle dyka upp och erbjuda henne övernatting och skjuts till München för hemresa . Nåja , hem kom du och trygg brevväxling ägde rum många år; träffades ni inte fler gånger?
Kan en inte med ny höftled åka skidor igen? Eller är det risken med osteoporosen som som spökar?
Visst är Norge en skidnation, men jag minns inte att det tillhörde baskunskaperna under mina skolår. Att vi liksom drillades. Däremot åkte vi mycket skidor i skolan om vi gillade det. Ett spår för oss som var måttligt roade som vi själva la ut. Ett mer avancerad för de som ville mer,
Härliga bilder från Vemdalen med de dina där!
Må gott i tisdagskvällen!
Ja, det blev ju ett personligt möte i söndags.Väldigt oväntat och roligt.
En resa som jag minns och så även NN trots det var så många år sedan. Och en ung Ditte. Så sjuk jag var. Men allt gick bra. Idag hade jag aldrig vågat att hänga med någon så här-
Några fler träffar blev det inte men några års brevväxling. Och det var inte direkt enkelt att komma hem. Men jag hänvisade till att Sveriges dåvarande utikesminister, Torsten Nilsson, var en vän till pappa och föreslog att de skulle ringa honom. Till sist ordnade konsulatet min biljett med pengar till låns. (Som försäkringsbolaget senare betalade tillbaka)
Man bör i min ålder undvika att åka utför på skidor eftersom fallrisken är stor och påfrestningarna stora. Även med osteoporås bör en vara försiktig.Drillades gjorde nog inte jag heller utan skidåkningen var en naturlig del av vår tillvaro. Vi bodde ofta på Lillehammer och på Fåberg/Jörstadmen och där åkte många skidor. Så att åka skidor lärde jag mig tidigt- Är tacksam för det. Åkte även skidor till skolan i Fåberg när det var snö- Annars gick vi dit ca. 2 km. Fina minnen är det.
Från Österrike och 1971 har jag inga bilder men de från Vemdalen får symbolisera det hela.
Trevlig kväll.
Vilket minne som triggades av ditt möte med NN som j måste ha varit en av dina elever. Att han kände igen dig förstår jag, för av bilder som du lagt upp på bloggen är du dig väldigt lik.
Du hade en hel del tur kombinerad med skicklighet att du lyckades ta dig hem. Jag menar du var ju ändå bara 21 år gammal. Men hem kom du.
Ett härligt inlägg:-)
Tack! Härliga minnen och visst var det ett roligt möte. Och tänk att NN kände igen mig. Det har liksom gått många r sedan 1971. Så roligt att höra om hans minnen och upplevelser från resan. Bara positiva. Och detta att jag blev kvar mindes han . Men inte resten. Och jag minns extra Sachertårtan som också fick flytta med mig.
Jo, jag var 21 år gammal men hade rest mycket i hela livet och reste som 15 – åring med en väninna med tåg genom Europa och sen tågluffningar. Men nu var det ju ett gäng i skolår 9. Vi var ju flera ledare/lärare men jag var yngst och var huvudansvarig. Lite andra tider-
Och hem kom jag. Men lite trassel med att få konsulatet att låna ut pengar.Sjuk var jag ju också. Pust.Men jag hävdade att jag då kände Sveriges utrikesminister, vilket jag gjorde, och det tog skruv. (Det var Torsen Nilsson som va en vän till pappa)
Vilken härlig historia och visst var det otroligt att han kände igen dig efter alla år! Nog var det andra tider då och man vågade tro gott om de flesta människor.
När jag gick i 9:an för 53 år sedan åkte vi 75 st 15-16-åringar till London på påsklovet med EN lärare i 60-årsåldern och två ungdomar i övre tonåren. Tänk att inget hände….
Jag minns ju resan så väl och har gjort det i alla år. Extra roligt var ju att träffa NN efter alla år. Och att han kände igen mig och med glädje kom ihåg resa.Otroligt.Visst var det andra tider då. Idag hade jag ju aldrig vågat följa med någon på detta sätt. Men på den tiden var det ju så ett en kunde våga att lifta. Inte för att jag gjort det i större utsträckningar men testat har jag. Mest i USA.
Ler när jag läser om er resa till London. Men det var andra tider. Kan ibland sakna dessa då våldet inte var en del av vardagen. Tänk så det blivit.
Kul att vi har minnen med oss.
Tack för spännande läsning.
Även jag var mer ”våghalsig” i yngre ålder!!
Skidåkning ett minne blott även för mig!
Ett roligt minne och också väldigt fint att träffa en gammal elev som var med på resan.
Idag skulle jag aldrig ha vågar följa med så här. Men vissa saker var bättre förr.
Vilken berättelse, tänk att han kände igen dig och så modigt att följa med honom hem. Absolut inget man skulle göra i dagens tider. Gulligt av eleverna att komma med Sachertårta, en tårta som jag har bakat mycket då jag jobbade i Österrike.
Ja, många år sedan detta hände men fint att minnas det- Och inte minst att träffa på NN av en slump här på kajen-
Nej, absolut inget en skulle göra idag. Tiderna har förändrats i det sämre i en del fall. Tyvärr-
Jag log vid minnet av tårtan. Men att flytta med den i packningen var inte så enkelt så den förlorade en del form på vägen- Men god var den.
Kul att du bakat dessa. Har ännu aldrig hjort det- Men denna är fortfarande en favorit i tårtväg.
Vilken resa! Vad spännande att få läsa om och särskilt just nu med tanke på att jag och tre andra lärare ska bege oss till Berlin på en konstresa alldeles snart. Vi tar också natttåg… Någon skidåkning lär det inte bli och lunginflammation vill vi inte ha.
Men vad modigt av dig att resa iväg med ett gång niondeklassare… Tänk vad man får vara med om som lärare. Och så fint återseende.
Låter kämpigt med sviterna efter din höftoperation så krya på dig!
Kram Christina
Tänk, en ung lärare som huvudansvarig på denna resa.Ja, mycket att ta ställning till blev det. Så roligt att träffa denna gamla elev som var med på resan- Och det har ju gått många år.
Och efter denna resa blev det många fler skolresor och lägerskolor. Så roligt.
Så roligt med er resa till Berlin. Blir säkert lyckat. Och ni är ju lite äldre än vad jag va. (Mina kollegor som var med var äldre men det var jag som var huvudansvarig.)Ja, tänk; lunginflammation och träff med en kille som tog med mig till München. Men det var då. Inte så illa då med alla våldsbrott.
Höftoperationen har gått bra men det tar lång tid att komma tillbaka. Så jag tränar på att skynda långsamt.
Kram
Jorden är inte så stor som man kan tro. Intressant och kul att få läsa. Annars var det såklart både socker och salt. Allt har sin tid. ibland får man nöja sig med att ha minnena kvar. Mysigt att konstatera att du gjort en ”större” comeback. Fortsätt att skynda långsamt.
Kram från Städ-Bosse
Ett så roligt möte! Och efter alla dessa år. En spännande resa var det och lärorik på många sätt. Både för en ung Ditte och för eleverna.
Tack, och jag fortsätter nu hemma att skynda långsamt.
kram!