Vak är veckans ord att tolka i Sannas roliga fotoutmaning – Gems Weekly Photo Challenge. Vad gäller utmaningen i sig så går den ut på att med bild och/eller text tolka det angivna ordet. Nytt för i år är att alla ord är homonymer. (Ord som stavas och uttalas på samma sätt men med olika betydelse.) Det är också fritt fram för egna funderingar och tolkningar och alla är välkomna att vara med.
En vak i form av en smal ränna i Årstaviken. Bild från februari 2019
En vak
– det första jag kom att tänka på här var ett hål i isen eller en isränna. Men också i betydelsen att ”hålla ett vakande öga,” att vakta över eller på något. Även att bevaka /övervaka något eller vaka över någon som kanske är sjuk eller behöver en. (Och nattvak – när man även finns hos någon nattetid. )
Här en bild från julafton 2019 i Kemi i norra Finland. Fartyget,Birka Stockholm som vi reste med under juldagarna, gör själv sin ränna i isen.
Just där vi bor hemma i Stockholm, på Södermalm, där Mälaren i Hammarbykanalen möter ”saltsjön” (Östersjön) blir det ofta en naturlig ränna. Hammarbyslussen skiljer Saltsjön från Mälaren som har en vattennivå som är ca. en meter högre.
En stor vak eller ränna här i Hammarbykanalen. Tunna isflak flyter runt och blandar sig med det öppna vattnet. Utsikt från vår balkong .
Änder som jag mötte i Arvika i december 2018 och som fått en vak upphuggen .
Man kan ju även ta sig upp från en vak om man ”druttat i”. Och ska man ta sig ut på isar är det en god idé att ha med sig isdubbar. Och även att veta hur de ska användas. På bilden är det min pappa som medverkar i en film för att demonstrera hur man tar sig upp ur en vak. Jag var också med i sammanhanget men behövde inte göra mer än ett par omtagningar. Kallt var det. Men pappa tog olika varianter på det hela och var i länge.
Viktigt att med hjälp av isdubbar veta hur man ska ta sig upp ur en vak om man ”druttat i.”
Mer vak och i annan form
Att vaka över någon som är sjuk i olika sammanhang är vi nog många som känner igen. Och jag minns så väl när jag vakade både över min mamma (december 2002) och pappa (december 2005) när de avslutade sina liv. Nedan strax innan min pappa avled.
Ett antal år efter vakbilden. Här på ett äldreboende i Solna. Ett långt och många gånger strapatsfyllt liv är snart slut. (Vill någon läsa mer så är det intressant läsning i länken.) Och det var altzheimer som var den största fienden.
Jag har ett vakande öga och här var det också nattligt vak som gällde.
Här är det Curre, ”Helenfamiljens” labrador, som håller ett vakande öga på oss alla i Furuvik i somras.
Fler vakande ögon i Furuvik.
Bevakande öga. Den kinesiska modefotografen Chen Man är alltid redo med sin kamera. Här från en utställning jag såg på Fotografiska i januari 2018.
Titta gärna in här för att se fler tolkningar av ”vak”.
Vilket fint inlägg, Ditte <3 Så mycket kärlek i dina vakande ögon…. De andra bilderna är också fina förstås men just de med din pappa grep tag i mig <3
Tack! Ja, mycket kärlek fanns det och finns fortfarande. Jag har nog hela mitt liv varit präglad på olika sätt av min pappa men även av mamma. Men hon behövde inte lida när hon avled. Pappas alzheimer drog ju ut flera år och det var hemskt att se.
Fin tolkning av ordet vak <3
Jag gick också in och läste länken du bifogade om din pappa. Har läst mycket om honom tidigare också. En fantastisk man.
Hundar är vaksamma, verkligen. En fin labbe, denne Curre!
Ha det så bra! Här singlar en och annan flinga varvat med regndroppar.
Stor kram!
Tack! Ja, man kan tolka ordet på flera olika sätt och jag valde varianter. Väldigt tragiskt att pappa klarat alla tänkbara och icke tänkbara strider men den mot alzheimer klarade han inte. Där finns sällan återvändo. Vad roligt att du ville läsa och artikeln är ju skriven i Västergötland.
Curre är en jättefin labrador och håller ett vakande öga på oss alla.
Vi har haft en fantastisk dag med strålande som och just nu är det klockan 18 fortfarande +24 på vår terrass.
Önskar dig en fin kväll och kanske är solen tillbaka hos dig i morgon.
Stor kram
Ditt bidrag innehåller verkligen väldigt personliga och otroligt gripande bilder Det måste ha varit fruktansvärt att se din pappa tyna bort på det här sättet. En man som inte bara var stark, modig och en hjälte i flera länder utan även ditt stora förebild. Du har ju verkligen följt i din pappas fotspår inte minst utbildningsmässigt. Ett otroligt starkt bidrag till temat, väldigt modigt av dig måste jag säga.
Första bilden är helt suverän, men jag undrar om ”Helenfamiljens” labrador Curre verkligen är en vakthund. Han ser ut som om kan inte kan göra någon förnär. Det räcker nog med ett vakande öga på er;-)
Nu har det gått så många år att jag kan tänka mig att visa bilderna. Pappas liv är på väg att bli bok så författaren, Tomas Tynander och jag har pratat mycket om detta. Ja, man kan kämpa mycket och vinna många strider, men vad gäller alzheimer så kan man bara förlora. Och det värsta är ju att det kan ta sån tid och lidandet blir stort för både den som är sjuk och de runtomkring. Så svårt att se.
Första bilden är från en av de dagar det var vinter i Stockholm 2019. V
Vad gäller Curre så är han vårdhund och väldigt godhjärtad. Men han håller ett vakande öga på oss. Och kanske skulle han ogilla om någon främmande kom in i lägenheten. För han kan skälla.
Så fina vak du har ”plockat” fram.
Och många känslor VAKnar . Att ta avsked från de nära kära är steg i livet vi alla får ta.
Det hör livet till.
Tack Ditte!
Tack! Ja, en del känslor väcktes hos mig också. Nu har det gått så många år efter det att pappa somnade in så jag kan visa bilderna. Men det var kämpigt. Och visst hör det till att ta avsked i livets slutskede. Jag var inte så tränad på det.
Men jag var där. Och visst var det också en lättnad.
Bilden med dig vid din pappa är så fin men åh så tung. Så otroligt tung. Mina föräldrar är ju äldre och nu när mamma var dålig blev det lite för nära. Och jag så långt borta.
Den första bilden är otroligt vacker!
Första bilden är tagen hemma på Söder vid Årstaviken förra vintern och det är så fint att gå här.
Jag tycker också att bilden där jag vakar över min pappa är tung. Har tittat på den många, många, gånger i olika sammanhang. Men livet är tungt ibland. Här vid sängen var det en lättnad att veta att han var på väg ”bort”. Alzheimer är en sjukdom som bara har en utgång. Och den blir ibland långdragen. För min pappas del i flera år. Jag hade önskat att han avlidit långt tidigare.Det hade varit mer värdigt.
Visst är det svårt när ens föräldrar blir äldre och sjuka. Jag har inga syskon så det blev extra tungt men å andra sidan fanns många fina vänner till min pappa och vår familj som stöd in i det sista.
Skönt ändå att du inte är alltför långt borta utan kan ta dig till Sverige på några timmar för att och hälsa på din mamma. Men visst känns det långt borta ändå. Hoppas din mamma nu blir bättre och bättre dag för dag.
Ord som är homonymer är extra intressanta. Perfekta i ett sådant här gemensamt sammanhang.
Svårt att se vad jag skriver. Något salt och blött stör sikten. Det finns inga ”roliga” sjukdomar men den där är något som jag tror de flesta fruktar att drabbas av. Dessutom lider de anhöriga extra mycket. Intressant att det ska bli en bok.
Många fina foton som vanligt.
Kram
Tack! Visst är homnymer intressanta. Och här är det både intressant och roligt att se hur andra tolkar de ord vi får. Ibland är det lättare och ibland svårare Jag kan berätta att det var så för mig igår när jag plockade fram dessa ”vakande bilder”. Tomas Tynander, journalist och anställd på SVT är rejält i gång men det är knepigt för min pappa var inte direkt pratsam vad gällde upplevelser. Att göra ”reserach” är knepigt och mycket material är bränt och svårt att få fram från Storbritannien och Frankrike. Ja, inte enkelt från Norge heller.
Kram och trevlig onsdag
Åh, Ditte. Vilket inlägg! Du vet att jag läser allt jag kommer över när det gäller din pappa. Min käre son förser mig med länkar och annat när han hittar! Sonens militära ådra förnekar sig inte! Han kände ju till Allan Mann mycket väl.
Stor kram och många tankar!
Tack! Jag har ju förstått att du är intresserad av pappa och hans historia. Och den är ju väldigt speciell. Jag tycker det är så roligt med sonen i er familj som kände pappa och detta att vi hade dessa gemensamma nämnare visste vi ju inte när vi träffades för många år sedan. Kanske blir det nu en bok baserad på pappas liv. Tomas Tynander som fanns med här i artikeln jobbar på SVT och skriver för fullt. Men det är knepigt för Allan var ju inte direkt så pratsam, om man säger så, om det han upplevt. Men mot alzheimer kunde han dock inte vinna.
Stor kram! Och jag tänker också.Mycket.
Fin bild från vårt närområde – jag promenerar ju också ofta längs Årstaviken. Sedan jag hamnade i en vak i den viken går jag aldrig mer ut på isen …
Fin krigshjälte du har i familjen!
Visst är det fint längs Årstaviken! Och är jag hemma i Stockholm så går jag där nästan varje dag.Fint att där följa årstiderna. Och bra att bo mitt i stan men ändå med naturen inpå.
Min pappa såg sig aldrig som hjälte och talade oerhört sällan om det han upplevt.Men en hel del uträttade han som kom andra människor till goda och var aldrig själv rädd att strid/kämpa för det han trodde på. Och det gjorde han hela livet.
Vilket bra inlägg! Och smärtsamt samtidigt. Att vaka över sina föräldrar när dom går bort är oerhört tungt… Samtidigt som det känns fint att vara där.
Isvakarna är väldigt fina dom med 🙂 Några såna tror jag att jag får svårt att hitta till på söndag…
Snygg och mångfaldig tolkning!
Tack! Här var det också en lättnad över att ett lidande skulle ta slut.Och visst är det fint att finnas på plats. Jag vet att pappa också kunde öfrnimma att jag var där- Han ville inte släppa min hand.
Isvakar kan ju vara knepigt men man kan ju ta till gamla bilder och ta sina egna vinklingar på temat. Är säker på att du klurat ut något –
Snygg och personlig tolkning som vanligt. Bilderna när du vakar hos din pappa visa verklig kärlek och jag tänker på när jag själv vakade hos mina föräldrar. Tufft men en självklarhet att finnas där.
När det gäller vakar i isen ska man se upp. Hos oss blir isen sällan så starkt att den bär men ändå ger sig förvånansvärt många ut på den.
En hunds vakande ögon känner jag igen men våra vakar minst lika mycket med öronen.
Kram och ha en fin onsdag!
Tack! Visst är det smärtsamt på många sätt att vaka över någon som är så dålig. Men för pappas del blev det ju en lättnad att somna in. Och så även för mig som blev kvar. Ja, du känner ju igen det.
Tror nog Curre också vakar mer med öronen. Men här på Furuvik följdde han oss verkligen med blicken.
Önskar dig också en bra onsdag.
Kram
Här har du täckt in flera betydelser av ordet ”vak”. Mest gripande är bilderna med din far, man ser att han är i livets slutskede och behöver ett vakande öga.
Ha det gott!
Det blev svårt att välja inriktning på ”vak” och detta var de betydelser som dök upp. Bilden på mig och min pappa har jag tittat på många gånger och jag var så glad att han nästan här avslutade sitt lidande och somnade in. Och visst vakade jag så gärna över honom. Ville finnas där.
Ha det fint du också.
Vilket innehållsrikt inlägg du lyckades skapa av veckans ord. Hur många vinklar som helst! Mest berörd blev jag över din pappa, jag har läst om honom tidigare så jag visste vilken otrolig människa han var och vad han åstadkom. Det kan tyckas tragiskt att slutet av livet blev så präglat av demensen, tyvärr kommer vi inte undan när ödet bestämmer vem som drabbas.
Helens vakthund var fin, att jag inte tänkte på min egen Larissa, rottweilern som hade gett sitt liv för mig om det hade behövts.
Tack för personligt och gripande inlägg, kram från pörtet
Tack, Paula! Jag minns som det vore igår när jag stod här vid pappas säng. Och jag var också lättad att hans lidande var slut. Mot alzheimer vinner man inte . Inte ens om man heter Allan Mann och är/var en kämpe av stora mått. Och aldrig för egen vinning. Jag är så glad att jag var där och vakade. Hans hand ville inte släppa taget.
Helens hund är så fin och det är alltid så roligt när jag kan ha honom. Curre är ju med Helen i jobbet som fysioterapeut på ett äldreboende och är väldigt uppskattad. Men skulle det krävas så vaktar han. Oh, har du haft en ”rottis”. De är så fina!
Stor kram till dig. Och många tankar.
Att vaka vid en dödsbädd är så jobbigt… men ändå fint på samma gång. Jag fick exakt samma tanke när jag såg ordet och tänkte på min syster som dog alldeles för tidigt. Vilken strong pappa du hade! Jag har aldrig badat isvak och hoppas jag slipper. Där jag bor genar många över sjön på vintern när isen lagt sig. Och precis bredvid är en å-mynning och där är det alltid öppet vatten. Tycker det är läskigt fast det kanske bara är ett par hundra meter de går över sjön. Många ensamma barn går där på väg hem från skolan.
Din första bild är makalöst vacker!
Visst är det många känslor och tankar som kommer om man vakar vid en dödsbädd. Nu var pappa gammal och han kunde aldrig besegra sin alzheimer. Den striden kunde han aldrig vinna. Sänder många tankar till dig och din syster. Illa att lämna livet så tidigt.Och illa att vara kvar.
Första bilden tog jag 2019 i februari hemma i Stockholm på Söder, vid Årstaviken/Mälaren .
Jag har ”doppat” mig i isvak några gånger det var bar träning. Jag åkte den del långfärdsskridskor och man kunde ju inte veta. Likaså had evi ofta eleverna med ut på sjön och åkte skridskor och då var det bra att många av dme också testat att ta sig upp från en vak. Dock frivilligt och under Svenska Livräddningssällskapets ledning.
Verkar inte alls bra att barnen i din trakt går över sjön. Hur klarar de sig om de faller i en vak.
Önskar dig en fin fortsatt vecka.
Jättebra tolkning, du hade inget problem med vakbilder. Isdubbsbilden var annorlunda, sen vakbliderna från Söder. Bilderna dädu själv vakar blev jättefina med mycket känsla i.
Tack! Nej, vakbilder hade jag av olika slag. Och minnet när jag här vakade över pappa bär jag med mig. Det var ju även han i vaken.
For et flott innlegg, med mange forskjellige betydninger av ”vak”. Mulig jeg må vente til du har svar neste gang, for å få en litt mer utvidet forklaring på hva ukens ord kan bety. 🙂
Tusen takk! Men just skillnaden i betydelse mellan norska och svenska gör att dina norska tolkningar blir så bra. Jag läser dina tolkningar av orden med stort intresse.
Den första bilden är så härlig med det guldgula ljuset och de spretiga stråna längst fram i bild. De sista bilderna känner jag bara allt för väl igen från vårt nattvak innan mamma dog i augusti, även hon led av Alzeimers.
Tack! Den bilden tycker jag mycket om och den är tagen i februari 2019 när det var lite vit vinter i Stockholm.
Kan verkligen förstå att du känner igen dig i de sista bilderna där det handlar om att vaka. Och svårt kan jag tänka mig att det var även för dig. Kampen mot Alzheimer kan man inte vinna.
Fina tolkningar.
Tack!