Jag är ju vanligtvis ute och rör mig en hel del i både Stockholms innerstad och i angränsande områden. Ofta promenerar jag eller varvar promenader med att åka kommunalt. Och att i här i stan ta sig fram med buss, t-bana, olika båtar och pendeltåg ger mängder av möjligheter som också många gånger går fint att kombinera. Och detta med ett trevligt bemötande är något jag funderat på extra mycket nu de veckor som jag dagligen haft sällskap av kryckor. (Snart fyra veckor sedan jag gjorde min höftoperation)
Trevligt bemötande
skulle jag kunna skriva mycket om men det ska jag inte göra just nu. Idag, onsdag, var det så dags igen för mig att träffa Promenadklubben. Och tursamt nog var det en aktivitet, programpunkt jag kunde vara med på. I alla fall delvis. Delvis var för min del besöket i Bellmanhuset på Södermalm, nära Slussen och Mosebacke. Här blev det en guidad tur i byggnaden som en gång var Bellmans hem. Men också en resa i tid och rum. Tillbaka till 1700-talet. Och efter besöket här blev det en trevlig restauranglunch i närheten.
Jag har ju under ett par veckors tid varit ute och rört mig i sällskap med mina kryckor och verkligen på nära håll fått ett så trevligt och vänligt bemötande. Väldigt glädjande och inget jag tänkt mig skulle ske i Stockholm där många ibland verkar vara på ”språng”.
Även om det inte direkt var personligt så gladdes jag tyckte det var ett trevligt bemötande att nu bär snön återkommit mötas av att trottoaren utanför hos var skottad och sandad.
Några exempel
som jag tänkte på idag när jag kom hem och varit ute i rusningstrafiken. (Jodå, det blev de kommunala transportmedlen för mig idag också.) Men tänkte också på annat jag mött under min ”kryckperiod”. Å andra sidan tycker jag ju oftast att Stockholm och inte minst min stadsdel Södermalm, bjuder på både småstadskänsla, personlighet och vänlighet. Och så även utan kryckor. Minns så väl när väninnan Agneta och jag, av en okänd yngling, på Röda Korsets café här på Söder blev bjudna på vår förtäring. En solskenshistoria.
Tänkte på just dessa exempel:
- genast bli erbjuden hjälp att komma på och av buss och tunnelbana
- någon öppnar dörrar
- frågar om jag behöver hjälp
- undrar om jag vill sitta ner
- blev igår, liksom i fredags, på Soppteatern erbjuden hiss till salongen
- på caféer/restauranger blir jag erbjuden stol som är högre (utan att fråga om det) och att de bär det jag beställt till min plats
Väntar på bussen och är på väg till dagens aktiviteter med Promenadklubben.
Lite av premiär
blev det idag i samband med att jag skulle träffa Promenadklubben. Funderade på taxi men bilar är stundtals en bristvara när det snöar i Stockholm. Likaså kan det vara knepigt att ta sig i och ur. Så jag valde att ta bussen och eftersom jag visste att de 50 metrarna till bussen var snöfria var det ett gott alternativ. Tunnelbanan ett par hållplatser till Slussen fungerade fint. Men se här bygger de om, så den hiss och trappor som annars tar en upp är ur funktion. Rulltrappa upp fanns däremot. Men inget för mig. Å andra sidan var det heller inget för mig att ta mig tillbaka till andra ingången vid Slussen där hissarna fungerade. För långt att gå med kryckor och det ”onda”.
Att åka tillbaka hem var inte heller så roligt.Men så kom jag på en möjlig lösning. Att be om hjälp av en värd från SL (Stockholms lokaltrafik) att ta rulltrappan upp. Var lite osäker här. Och att åka uppför kändes ändå överkomligt. Jodå, han ställde upp. Bakom oss fanns ett 10-tal personer som också skulle upp. Men alla stod i rad, en och en och alla hejade på. Upp kom jag och det fungerade jättebra. En rulltrappa var kvar. Vakten var mig trogen och följde med även uppför den. Tacksam och även glad för att jag klarat det. Men utan ”säkerhetslinan”, SL- värden, hade jag inte tagit mig an det hela.
Så det har blivit många leenden och tack som jag har delat med mig av, idag och andra dagar. Och fler kommer det att bli.
Underbart Ditte! Och du är inte rädd för att fråga om hjälp, och fin hjälp fick du. Visst blir man glad att Stockholm visst inte är den ”stressade storstaden” ,där man inte får hjälp, utan snarare tvärtom! Blir så himla glad när jag läser ditt inlägg, och vilket fint foto på dej!
Varm Kram
Jag blev så glad idag att jag bad om hjälp och kunde ta mig dit jag skulle. Hit till Slussen och uppgång Götgatan hade jag inte varit med kryckor och det stod inte på hemsidan att det inte fanns hiss eller trappor. Och att ta mig tillbaka till Ryssgården/Slussplan och gå runt hade jag inte klarat.. Här hade inte heller taxi hjälpt för Götgatan har ju bilförbud.
Tycker verkligen att jag fått väldigt trevligt bemötande när jag varit ute och mött stor vänlighet. Ville gärna berätta för ofta är det en hel del negativt som kan ta över.
Fotot; i väntans tider. Men bussen kom.
Varm kram
Så fint att läsa om all hjälp och vänlighet du möter när du är ute och går med dina kryckor. Folk är oftast väldigt vänliga när de ser att man behöver hjälp, tack och lov. Världen är inte helt och hållet ur balans. Vet hur det var när Uffe hade haft sin stroke och han stod i vår butik/café med armbindel på den förlamade armen. Så himla snälla alla kunder och gäster var. Vi brukade skämta om det senare, att jag borde kanska ha lånat hans armbindel jag också någon gång? 😉 (hans muskler orkade inte hålla uppe hans förlamade tunga arm i början innan träningen gjorde underverk) . De bar in brickor, de bar ut, det gjorde allt mellan himmel och jord. Plötsligt och i sådana fall tror man allt gott om mänskligheten.
Ha en fin kväll!
Kram!
Så fint det du skriver ”världen är inte helt ur balans”. Så fint exempel du förmedlar från tiden efter det att Uffe haft sin stroke , Betyder ju så mycket. Tycker att jag under min tid med kryckor mött så mycket vänlighet och trevligt bemötande att det är rörande-
Detta att tro gott om mänskligheten tar oss framåt och ger extra kraft.
Uffe hade en väldigt lång väg att gå med sin rehab och så fint att den gett så gott resultat. Min väg är ju hel klart kortare men en bit att ta sig är det. Dock liten i sammanhanget.
Kram till er båda.
Vilken helt underbar solskenshistoria. Nu är det ju troligen du och din personlighet som gör att folk med glädje ställer upp, ställer sig i kö med mera. Men att du fick en SL-kille att hjälpa dig ”hela vägen upp” är fantastiskt! Tycker du ska kontakta Tv-Stockholm och ”erbjuda dom” din story.
Man läser ju ofta om att man inte lämnar plats för rörelsehindrade med mera. Så lite positiv PR skulle sitta fint. Tänker här förresten också på rörelsehindrade personer som inte vet/är säkra på tillgängligheten i Stockholm.
Din selfie är kanoooon! Och det är din attityd också. Eloge:-))))))
Jag insåg ju min begränsning här med just rulltrappan och vågade inte riktigt. Men jag vågade be om hjälp. Har idag skrivit till SL och framfört mitt tack. Vad gäller detta att lämna plats för de som har svårt att röra sig kan det säkert vara så- Men jag har även innan jag blev med kryckor tyckt att det varit ett gott klimat på denna front i det kommunala. Och visst varierar detta säkert. Jag är i alla fall både glad och tacksam för att jag kunnat ta mig fram så bra och med vänliga människor runt mig.
Stort tack för uppmuntran. Och framåt går det och är glad för det.
Vad härligt att få uppleva denna vänlighet och hjälpsamhet även i storstan där man ofta upplever att människor går med skygglappar, inneslutna i sin egen värld och ofta har bråttom.
Det är som det stod på skylten i Skara Stadshus under ”covidtiden”; Det är inte bara virus som smittar. Det gör leenden och vänlighet också!
Jag har blivit så glad över trevliga och och vänliga människor jag mött och som så fint stöttat. Och detta i en storstad där många har bråttom. Helt otroligt idag när jag åkte rulltrappa att 10 stycken står bakom och väntar med att kliva på tills jag gjort det. Ingen heller som ”gick föbi” i rulltrappan som det annars ofta är. Så sant med skylten från Skara stadshus.
Underbart bra att du fick den hjälpen!!! Visst är folk (ofta) väldigt snälla!
Idag var jag extra glad över SL-Värdens hjälp- Hade inte klarat att ta vägen via Ryssgården och tillbaka till Urvädersgränd , dit jag skulle. Men överlag har jag fått väldigt trevligt bemötande när jag kommer med mina kryckor. Så glad för det.
Och visst är Stockholmare ofta också väldigt vänliga. Har verkligen noterat det extra nu.
Bra du vågade be om hjälp i rulltrappan…
Att du möter så många trevliga människor beror på din öppna attityd. Hurra för den!😊
Jag storstrivs också här, inflyttad som de flesta av oss.
Skönt att du spräcker myten om den stressiga storstan, den upplever man nog mest i rusningstrafik. Då kan det nog vara tufft med kryckor…
När varken hiss eller ”vanlig” trappa fanns tillgänglig så kändes alternativet bra att be om hjälp. Att ”gå runt” och vis Slussplan hade jag knappats klarat. Men om en frågar kan en inte få annat än ”nej”. Nu gick det fint för mig att komma upp och med tryggt ryggstöd i form av en värd från SL. Och jag kunde också vara med på besöket i Bellmanhuset.
Jag har nu, särskilt under krycktiden, mött så många vänliga människor. Men jag tycker nog att Stockholmare är vänliga av sig.
Visst kan det vara stressigt i rusningstrafiken i Stockholm och den försöker jag undvika. Men igår blev det en resa då trots allt. Och det gick fint. Bara en hållplats med t-banan.
Väldigt roligt att läsa att du också trivs i stan och möjligheterna till både natur och annat är ju fina.
Tack för uppmuntran och önskar dig ett fint veckoslut.
Det är som en ”vinst” i medmänsklighet vara kryckburen.
Om det skiljer så mycket mellan storstan/det så kallade stockholmsfenomenet med stress och otrevlighet vet jag inte – kanske mer påtagligt då det är flera människor i omlopp både med den ena och andra sidan av bemötande.
Det finns i mindre städer, det finns i småstäder och små byasamhällen också det där.
God torsdag!
Just så kändes det lite grann. Och mitt alternativ om jag inte bett om hjälp hade varit att ta mig hem igen.Men hade jag varit orolig för rulltrappan även utan kryckor hade jag också bett om hjälp.Troligen också fått det. J
ag har ju inte så stor erfarenhet av annat än Stockholmsmiljön, inte annat än under kortare besök runt i landet, men oftast har det varit ett vänligt bemötande. Men jag har hört många som tycker att Stockholmare/Storstadsbor har bråttom och inte direkt är vänliga. Så kan det ju vara både i storstan och i mindre orter. Men med ett leende får en ofta ett tillbaka. Så även här och utan kryckor. Men jag har nog tänkt på detta allt mer nu när jag rört mig under andra villkor.
Önskar dig också en fin torsdag
Så fint att få läsa detta. Det finns så många vänliga och hjälpsamma medmänniskor som ställer upp om vi behöver, det känns tryggt.
Jag har ju så svårt att be om hjälp så jag tycker att du gjorde det mycket bra, inte det lättaste om du frågar mig.
Bellmanhuset på Urvädersgränd, har jag varit, mycket trappor. Mysingen brukar vara behjälplig där ibland då de har visningar. Första söndagen varje månad är det. Med underhållning, föredrag och trubadur.
Fint att höra om hur du tar dig fram trots två kryckor. Jag beundrar dig mycket.
Fortsätt krya på dig.
Varm kram!
Jag ville gärna skriva om mina upplevelser just för att jag både är glad och tacksam över den vänlighet jag mött nu. Jag tycker ju även annars att de flesta Stockholmare är vänliga men visst varierar det också, som allt annat.
Just här igår var mitt alternativ att åka hem och missa guidningen i Bellmanhuset och lumchen och det kändes så snöpligt- Så jag tog chansen att be om hjälp. Så fint också att se att heller ingen bakom i kön var besvärade av att det tog lite tid för mig .
Vill minnas att Mysingen brukar vara med här i Bellmanhuset. Tänkte på honom igår. Vet att Promenadklubben hade beställt visningen med föredrag, guidning och musik och det var så bra. Inlägg kommer idag. Var här för många år sedan så ett nytt besök nu blev så lyckat.
Jag tar det lugnt mellan varven och att skynda på läkningen eller annat gå ju inte. Men att röra mig är bra för att återfå rörelsen och styrkan i benet och höften.
Tack för omtanken. Varm kram och trevlig helg.
Vilken solskenshistoria! Fantastiskt. Eloge till SL. Och folk är faktiskt ofta hjälpsamma. Jag har råkat ut för det tidigare, att nån hjälpt mig med väskan in och ut på tåget.
En sån vacker selfie på dig! Ja, du är vacker både in och ut.
Men numera med dålig syn (ser inte numret på tågvagnarna och SJ hjälper inte till) så ska jag få en ”vit käpp” inom en snar framtid, då ser folk att jag kan behöva hjälp att se. Fiffigt.
Önskar dig en fin dag, stor kram!
Jag har verkligen under perioden med kryckor upplevt så mycket vänlighet och trevligt bemötande. Ja, det har jag gjort även tidigare men har nu än mer lagt märke till det.
Tycker människor en träffar på ofta är vänliga.
Jag var glad igår när jag skulle iväg med Promenadklubben och hade skottad väg fram till bussen. Tycker jag såg både glad och förväntansfull ut där jag väntade. Och det var jag.
Fin hjälp fick jag vid rulltrappan. Hade inte gjort valet att åka på egen hand med kryckor.
Så bra att du nu kan få en vit käpp underlättar ju mycket. Kanske kan du också få färdtjänst på sikt.
Önskar dig också en fin dag. Här blir det en hemmadag med en del ”administrativt”.
Varm kram
Hej Ditte!
Du är otrolig som orkar ta dig ut som du gör.
Apropå att ha krycka som du vet att jag alltid har (en) efter att knät vek sig en gång och har också ont i
höft, eller lårbenshals och nån konstig ischias eller vad det nu är. Aldrig kollat 🙂
Ja iaf så blir man otroligt snällt bemött både nere i Spanien och hemma….Tas väldig hänsyn.
Erbjuden sittplats och gå före osv…Skulle inte komma upp om jag ramlade heller. Missbedömde
en av alla höga trottoarkanter i Torrevieja en gång, Alla stod handfallna. Ja du vet min vikt jag hade då då… 🙂
Det kom rusande en atletisk lång snygging från ett annat café och lyfte upp mig lätt hahaha…
Som jag skämdes. Ignacio hämtade mig och tårarna rann båda av skam och ont….
Men som sagt, inte dumt att ha krycka i vissa fall…(iofs har den jämt ute) folk är verkligen så snälla!
Kram P ♥♥
Hej P!
Tack för fin kommentar och fint minne och fina erfarenheter från dig. Ja, visst kan din krycka vara till god hjälp. Jag måste ja två för att inte felbelasta och målet är ju att jag i juni ska kunna gå som vanligt. En krycka är ju bra att ha som extra stöd, stödben.Jag minns när du föll i Torrevieja. Illa. Men god hjälp fick du. Minns att jag också gjorde det vid höga kanter vid Habanerasgatan och föll platt på magen , Många kom till undsättning. Mitt dåliga ben/höft bar inte. Men nu är den opererad och ska väl om ett tag vara i skick som ny.
Just vänligheten har jag nu lagt märke till extra, men har upplevt den även som gående utan kryckor.
Tankar och varm kram.
Även från MR B
Så härligt att höra att så många är så spontant hjälpsamma vilket måste värma. Dessutom är du en kämpe som inte räds en utmaning vilket är imponerande. Självklart är det också bra för det kommer garanterat att gynna din återhämtning.
När vi var i Stockholm senast så blev jag väldigt imponerad av hur hjälpsamma alla var när man kom med en barnvagn. Vi hade klarat det själv men flera unga män erbjöd sig direkt att vara behjälpliga 😀
Önskar en god torsdagskväll nu!
Kram och god torsdagskväll!
Jag har nog ofta tyckt att Stockholmare är vänliga så här till vardags. Men nu när jag är med kryckor har jag noterat detta ännu mer. Igår var ju mitt alternativ att åka hem igen om jag inte kunde ta mig upp.Och att träna lagom gynnar ju mig i längden. Vad roligt att läsa att du minns hjälpsamhet med barnvagnen. För visst behövs det ibland hjälp med den.
Önskar dig också en fin kväll.
Kram
Vad roligt att läsa att du blir vänligt bemött och får hjälp av dina medmänniskor! Det är ju så det ska vara.
Visst är det så! Och jag har även innan min operation tänkt en hel del på just vänliga, hjälpsamma och tillmötesgående storstadsbor. Men jag vet att många som passerar här och inte bor i stan kanske inte upplever det så. Och ett trist bemötande kan en ju även få på en liten ort. Nu, efter operationen har jag än mer tänkt på att hjälpsamhet och den är stor.
Så fint att läsa om alla hjälpsamma människor … blir alldeles varm i hjärtat!
Kram
Jag har verkligen tänkt extra mycket på detta nu när jag varit ”med kryckor”. Kände att jag ville förmedla min upplevelse. Log inombords när hela raden av ”stressande storstadsmänniskor” väntade tålmodigt på att gå på rulltrappan för att jag behövde tid på mig. Och jag blev varm i hjärtat och även av den hjälp jag fick.
Kram och trevlig fredag.
Jag blir glad av att läsa och även lite imponerad över vänligheten som sköljt över dig när du rör dig i stan med hjälpmedel! Det bevisar iaf att inte slaget är förlorat. Sen tror jag din utstrålning också bidrar till att alla genast vill hjälpa den söta rara kvinnan med käpp som ler så fint! Gott humör och leenden smittar ju som bekant!
Nej, slaget är inte förlorat. Och jag har nu som bärar eav kryckor mött extra mycket vänlighet så jag utgår från att andra också nöter denna vänlighet. Ja, gott humör har jag oftast och det är ju en fördel. Log inom mig när jag såg raden av människor efter mig i rulltrappon som tålmodigt väntade. Ett minne jag tar med mig.
Kram