Stockholm

Tankar som stannat kvar – Svåra att släppa

Gårdagen bjöd oss här i Stockholm på regn och riktigt kyliga vindar. Sköna maj verkar i alla fall här i trakten att ha tagit en paus. För min del blev det helt oavsett vädret rehab med ryggen i fokus på Rosenlunds sjukhus och senare på dagen en vända till Solna. Denna dag, den 5/5- 1921, föddes min pappa  och hela 100 år har gått sedan dess. Han var en sann idealist. Nästan odödlig. (Artikel från Expressen skriven av Arne Lapidus för några år sedan) Men för oss i familjen var han make, pappa och morfar. Tyvärr kom han att möta sin överman, Alzheimer och det strax efter sin 80 årsdag. Och den sjukdomen kunde han aldrig besegra. För egen del har jag under många år, sedan juni 2005, haft tankar i huvudet. Tankar som jag försökt bli av med men som bitit sig fast.

Och visst ville vi minnas min pappa lite extra denna dag, precis som vi mindes mammas 100 årsdag. Då var det bubbel och snittar som gällde och så blev det också igår. Jag vet att min pappa betydde mycket för väldigt många  under alla år han levde. Mycket upplevde han under sitt liv och satte aldrig sig själv främst.

Solna kyrkogård den 5/5- 2021. Här är jag tillsammans med dotter Helen och jag är fylld av tankar och fina minnen

Tankar som stannat kvar

Tiden har gått och jag brukar kunna släppa det mesta. Men denna upplevelse och samtal som jag hade med en dåvarande chef  i juni 2005 har likt vassa taggar funnits kvar inuti mig. Att skriva är ju också ett sätt att tänka och när jag nu gjort det så kanske taggarna är borta.

Det är juni 2005 och min pappa befinner sig på ett äldreboende i Solna. Jag jobbar full tid, något  som jag alltid gjort och har sedan flera år tillbaka en tjänst som speciallärare på en högstadieskola i Upplands Väsby. Jag bor på Söder och kör bil till och från jobbet för att spara tid. Och ett par gånger i veckan stannar jag på hemvägen till vid äldreboendet  för att hälsa på pappa och tar då gärna med honom ut och då i rullstol. (Tar jag inte ut honom får han inte komma ut alls)  Oftast är jag inte i Solna förrän närmare klockan 17 eftersom tiden vi måste vara på skolan är “strängt reglerad” med 35h/vecka. Och till det kommer då 10 h/vecka för hemarbete, planering, rättning m.m. (En arbetsvecka på 45 h eftersom lärare också ska jobba in lov som inte hör till semesterdagarna)

Givetvis ville jag finnas till för min pappa och förutom ett par dagar per vecka när jag var där blev det även besök lördag eller söndag. Men goda vänner till honom hade gjort ett  besöksschema så besök fick han i princip varje dag.  Och mina tankar var att gå ner i tjänst och jobba lite mindre, 80%.

Solna kyrkogår. Allan Mann. Många tankar kom till dig även denna dag då du skulle fyllt 100 år. Tankar till pappa denna dag kom också från många och på olika sätt. Stort tack vännen Thomas Tynander och A-M för dessa vackra rosor .

Ett svårt samtal

blev det med min dåvarande chef. Något jag inte alls var beredd på. Hon visste att min pappa var svårt sjuk och inte hade så lång tid kvar att leva. Hon visste att jag åkte dit ett par eftermiddagar i veckan och ville hinna dit så att jag kunde ta ut honom innan det var dags för middag och nattning. Jag hade en önskan om att under ett år, kanske ett halvår, eller den tid pappa levde, få gå ner i tjänst och jobba 80%. Och jag kunde vara flexibel och ta den tiden när det passade undervisningen och eleverna bäst. Men svaret jag fick var ett tydligt NEJ.

Att jag hade ett läkarintyg om pappas hälsa spelade ingen som helst roll. Inte heller att jag kände att jag inte orkade. Svaret var NEJ. Det är rektor som bestämmer. Och det gjorde hen. Jag blev helt mållös, något jag ytterst sällan blir. Men snart var jag tillbaka i samtalet och meddelade att jag hade för avsikt att säga upp mig f.o.m. höstterminens början. Så blev det. Jag meddelade elever, föräldrar och kollegor att jag slutade och angav också orsaken.(I rättvisans namn hände också en hel del positivt med hen som chef vad gällde skolutveckling och nytänkande)

Nytt jobb fick jag redan i juni på en annan skola i kommunen och kom att jobba 80% i en förberedelseklass för nyanlända elever. Pappa avled i december 2005 och jag var så glad att jag under hösten kunde jobba mindre och spendera mer tid med och hos honom. Här på skolan blev jag kvar i ett och ett halvt år och sedan avslutade jag min lärarbana när en ny dörr öppnades. En dörr till Svenska skolan i Peking där jag kom att arbetat i fyra år-

Solna kyrkogård. Allan Mann skule fyllt 100 år. Många tankar kom och gick . Och går det går och pågår gör livet ocksåMånga tankar blev det både här vid graven och hemma. 

48 svar på ”Tankar som stannat kvar – Svåra att släppa”

  1. Vad vackert vid graven och fint minnas din pappa.
    vackra blommor.
    Tråkigt minne med din chef dock.
    Vissa saker kan vara svåra att släppa.
    Vad bra att du sa upp dig och fick nytt jobb. så du kunde umgås med din pappa under hans sista tid i livet.
    Har också haft en ohållbar arbetssituation och “hopplös” chef.
    Vilket slutade med att jag sa upp mig och sedan dess har jag inte arbetat, 1 okt. 2012.
    Tänker inte på det så ofta numera men mitt arbetsliv slutade inte riktigt som jag tänkt mig.

    1. Solna kyrkogård är riktigt fin och de som jobbar är bra på att se till att gravarna sköts om. Så roligt att det också kommit vackra rosor från vänner.
      Detta samtal med min chef har funnits i bakhuvudet i så många år. Sådan brist på empati. Men nu hoppas jag att tankarna lämnat mig. Jag ville prioritera min pappa och orkade inte med både fullt lärarjobb och att åka till honom. Att åka dit var i sig inte det jobbiga utan att hela tiden se och vara med när han blev allt sämre- Det var tärande-
      Trist för dig med att ditt arbetsliv inte slutade som du tänkt men bra att du sa upp dig.
      Jag hade innan detta hände och även efter fina arbetsår men denna brist på empati tog mig hårt.

      1. Så tråkigt med denna brist på empati, helt oförståligt.
        Min chef likadan, dock fick hon inte fortsätta som chef ett tag efter jag slutat.
        För mycket oegentligheter.
        Ha en fortsatt trevlig torsdag.
        Så kallt hos oss, promenaden får bli kort.

        1. Visst är det! Och denna blev inte kvar så lång tid efteråt heller. Men hon var också bra i andra avseenden. Men empatin fanns inte.
          Känns bra att din chef inte heller blev långvarig. Jobbar men med människor krävs empati.
          Regn och kyla här så det blev ingen längre runda.
          Önskar dig en fin torsdag.

        2. Vilken hjärtlös chef, man blir ju galen bara av att läsa om det. Men det gick ju bra för dig, att få ett nytt jobb, så att du kunde ta hand om din pappa och sedan en ny utmaning i Peking. När jag var nyutexaminerade förskollärare började jag min karriär i förberedelseklass, jag var i tre olika klasser och hjälpte till. Oftast hade jag 4-5 elever som behövde lite extra stöd. Oj vad jag lärde mig mycket av de där barnen som var i åldrarna 7-12. Ha en fin kväll. Kram

          1. Jag har varit sorgsen över detta bemötande i så många år. Jag skulle själv betala att jag jobbade mindre men nekades tjänsledighet. Hade då ingen aning om att jag kunnat bli sjukskriven på 25% och då hade saken varit KLAR. Men så tänkte jag aldrig. Att jag fysiskt och psykiskt inte orkade var i mitt tycke ingen sjukdom. Men det tog på psyket och krafterna att se min pappa tyna bort.
            Jag fick snabbt ett nytt jobb och kunde jobba 80%- Och så småningom, ett år efter att pappa avlidit, reste vi till Peking på jobb.
            Roligt att läsa att du också jobbat i förberedelseklass. Vi hade mellan 15 och 20 elever men var tre lärare som jobbade med dem. Och visst lärde jag mig väldigt mycket.
            Önskar dig också en fin kväll-
            Kram

  2. Vilken pappa du hade! Blev helt tagen av artikeln om den osjälvisk, modige och kunniga mannen. Förstår också hur du blev den då blev, att du vågar göra saker som vi andra inte har tankar på att göra. Tänker då på utlandstjänst långt bort!
    Och att “fira” födelsedagen vid graven! Föredömligt! Lite glädje i det sorgliga.
    Chefen ska vi inte tala om! Tror inte den inställningen har utrymme att råda idag.
    Kram!

    1. Han var speciell och har betytt mycket för många.Vi har många fina minnen och jag har också med mig en hel del från hans sjukdomsperiod. Rymningar från äldreboendet, blödande magsår och att han sakta med säkert tynade bort. Det sistnämnda gjorde nog mest ont.
      Jag behövde få gå ner i tjänst för att även orka mentalt. Jobbade så som speciallärare och “kundkretsen” krävde en hel del-. Men jag har alltid gillat mitt jobb- Så detta att jag ville vara tjänstledig och inte fick det tog mig hårt. Men det fanns ju alternativ. (Och chefen blev inte kvar så länge efter detta heller) Men hen hade också goda sidor inte minst i skolutvecklingssammanhang.
      Det blev en fin stund vid graven med många minnen. Och många roliga sådana-
      Kram!

  3. Så fint att ni uppmärksammade din pappas födelsedag på ett liknande sätt. Jag förstår att han har betytt mycket för många på olika plan.
    Det där var rejält sniket av din chef så du gjorde verkligen helt rätt i att säga upp dig. I vissa lägen undrar man var empatin finns hos människan… Våra två chefer är väldigt tillmötesgående och jag vet att det uppskattas av många.

    Kram och god torsdagskväll!

    1. Tänk, detta med avslaget på att jag ville jobba 80% för att orka, även mentalt, var sniket och jag tog det väldigt hårt. Och den dåvarande chefen visste det. Hon blev inte heller så långvarig. Var fler saker än detta som hände- Men detta med bra eller helt ok. chefer har jag i övrigt alltid haft.Även denna var bra i mångt och mycket. Absolut.
      Fint att ni har bra chefer för det betyder ju så mycket.
      Önskar dig en fin kväll med uppehållsväder som extra plus.
      Kram

    1. Visst är den intressant!Sann dessutom. Och en tanke; han var 25 år när kriget var slut…

    1. Fina minnen har vi av honom och det tror jag alla har som mött honom. Inte minst många värmlänningar från Arvikatrakten. Han och en del “utvalda” härifrån hade ett fint samarbete när det gällde att korsa gränsen.
      Det blev en trevlig, men kylslagen stund, på kyrkogården och lite kyligt var det med just bubbel och snittar.
      För den här rektorn tror jag inte riktigt att empati var den bästa grenen. Men hen hade en hel del goda idéer i övrigt vad gällde skolutveckling. Men jobbet här på skolan blev senare inte långvarigt….

  4. Ja, dessa årsdagar, av både glädje och sorg, då minnena faller över en.
    Jag har ju den fina tidningen ”Svenska Öden och Äventyr” med reportaget om din pappa och dig. Du berättade ganska tidigt för mig om din pappa, eftersom jag var på resa till Normandie. Tack vare otroliga upplevelser där, som satte spår för alltid, fick jag också med mig bilden av din pappa och hans liv.
    Du är verkligen din pappas flicka, självklart också din mammas, men jag ser så många likheter.
    Tragiskt slut detta med Alzheimers och en nedbruten människa.
    Sorgligt att din chef inte hade någon empati. Fick du aldrig ersättning för vård av anhörig vid livets slutskede genom Försäkringskassan? Men chefen godtog nog inte det heller, tragiskt. Men du fick ju annat jobb och viss ledighet.
    .
    Så fint ni “firade” både din mammas 100-års och nu din pappas 100-års.
    Min mamma fyller 113 år i oktober och min pappa 122 år i augusti.
    .
    Vädret bättrade sig idag så jag kan faktiskt skicka en stor och solig kram! 😀

    1. Vi hade en fin stund på kyrkogården med bubbel, snittar och många fina och roliga minnen. Men det blåste iskallt och det regnade. Inget majväder alls.
      Jag har nog ärvt egenskaper av båda mina föräldrar och inte minst envisheten och att det mesta går. Även detta att inte oroa mig. Och absolut inte om jag inte vet vad jag ska vara orolig för.
      Vad gäller Alzheimer finns ju ingen återvändo utan man tynar bort.
      Just detta, vård av nära anhörig, tänkte jag inte ens på. Men goda vänner till pappa berättade för mig att jag kunnat få det. Och hade det varit så att jag varit sjukskriven hade inte den dåvarande chefen kunnat neka mig att jobba mindre. Men då tänkte jag inte ens så-
      Annat jobb fick jag genast och kunde få jobba 80%.
      Vi firade mammas 100-års dag för några år sedan och nu blev det ett bar firande av pappa också. Men så kallt.
      Skönt att du fick lite sol idag. Här har regnet upphört men solen lyser med sin frånvaro.
      Tack för solig kram
      Stor kram

  5. Jag blir så rörd och tagen av det du skriver. Samtidigt så bedrövad.
    Måste säga att jag tycker att du gjorde helt rätt som sa upp dig och jag är säker på att det var det bästa du kunde göra, både för dig själv och din pappa.
    Detta med denna sjukdom är hemsk både för den drabbade och anhöriga. Jag har en bror som lider av samma sjukdom och även haft en syster med Alzheimers, inte mycket vi kan göra mera än att finnas där så mycket som det går.
    Det är så fint där vid graven och jag förstår att ni vill uppmärksamma din pappa. Jag har läst artikeln i Expressen, om vad han betydde för många under Andra världskriget, vad han gjorde. Helt otroligt.
    Sköt om dig väl, tänker på dig.
    Många varma kramar.

    1. Jag har i så många år grubblat på detta som hände. Efteråt fick jag veta att jag kunnat bli sjukskriven på 50 eller 25% men jag tyckte ju inte att jag var sjuk rent fysiskt. Men att se min pappa tyna bort tog på psyket rejält och fysiskt var jag trött. Insåg ju det så småningom. Och att jag sa upp mig ångrade jag aldrig utan kunde då vara tjänstledig på 20% och det hjälpte mig mycket att orka. Orka för både pappa och mig. Alzheimer är ju hemsk för det finns bara en utgång- Ja, du vet hur det är med Alzheimer-
      Det var fint att igår finnas vid graven och minnas. Många fina och roliga minnen-
      Artikeln i Expressen ger nog en bra bild och pappa var bara 25 år när kriget var slut.
      Tack, för omtanken. Den värmer
      Stor kram
      Var rädd om dig du också

  6. Jag blir rörd, vi har besökt tunjvattenanläggningen i Rjukan. Modig man din pappa var och så fin läsning, gick in och läste i Expressen.
    Att inte få jobba 80% för att kunna besöka och ta hand om sin pappa, så snålt och utan hjärta! FY!
    Förstår hur du känner.
    Hur viktigt att strida mot nazisterna!
    Jag är inte judinna själv, men har tre stycken Menorah hemma, jag tänder en av dem flera gånger i veckan och sänder tacksamma tankar och kärlek till en speciell familj i England som räddade mitt liv. Är för evigt tacksam!
    Jag höjer en skål för din pappa!
    Ha det jättefint Varm Kram Primrose ,-)

    1. Ja, det var en förfärlig historia. Jag har varit där och hade då möjligheten att vara dör med min pappa. Men har du varit där så vet du och förstår. Jag tycker artikeln i Expressen var bra och “sann”.
      Nu var ju detta ett bra tag sedan jag nekades att få jobba mindre men tankarna på det har inte lämnat mig. Mu när jag satt dem på pränt så hoppas jag på att kunna lämna dem bakom mig.
      Så fina minnen du har från denna familj i England som räddade ditt liv och jag förstår att du tänder Menorhan och tänker på dem- En fin gest.
      Tack, för skålen till pappa- Jag tackar å hans vägnar.
      Ha det så bra du kan.
      Stor kram

  7. Tycker det är så himla fint att ni firande din pappas födelsedag med bubbel och snittar, precis som sig bör och så som ni hade gjort om han fortfarande levde.
    Din gamla chef – nej, fy f*n, det var illa. Där önskar man nästan att hon skulle hamna i samma situation som du gjorde, och att hennes chef vägrar gå henne till mötes. Bra att du löpte linan ut och s upp dig. Bra där!
    Det är så roligt att läsa att du precis som jag var pappas flicka. Åsså var du ju också enda barnet. Lite kul tycker jag.

    1. Just så tyckte vi också. Tyvärr var det ju så kallt med blåst och regn så det blev inte ett långvarigt firande på kyrkogården. Men det blev. Och han hade gillat det.
      Detta med att jag vägrades tjänstledigt på 20% har följt med mig under alla år. Hade jag däremot blivit sjukskriven på 25% hade saken varit klar. Men så tänkte jag aldrig utan tänkte själv ta lönebortfallet. En del annat hände också så hen kom att sluta i kommunen. (I samma veva som jag slutade var det även flera andra som gjorde det.)
      Vi har likheter här med “pappas flicka” och enda barnet. Men vi har klarat oss bra. Visst!

  8. Så fint där vid graven … vackra blommor!
    Inget roligt minne av din chef, som tydligen var helt i avsaknad av empati … såna människor har jag svårt för! Bra att du sa upp dig och kunde få både mer tid och ork till att göra din pappas sista dagar lite bättre.
    Önskar dig en fin torsdagskväll!
    Kram

    1. Det var så fint vid graven och väldigt roligt med rosorna som levererats. Vi hade bryderier innan jag visst vem som lämnat dem. Men i går kväll fick jag veta.
      Detta med att jag inte fick jobba lite mindre har tyngt mig i så många år. Eleverna skulle ändå få den hjälp de behövde och jag skulle orkat bättre.Det var psykiskt hårt att se pappa tyna bort och inte kunna göra något. Så smärtsamt. Jag tvekande inte att säga upp mig. Inte mer än kanske en minut. Och det blev en god hjälp för mig och troligen för pappa.
      Önskar dig också en fin kväll.
      kram

  9. Vilken chef alltså, man blir ju mållös över bristen på empati och oviljan att vissa minsta förståelse. Tvi vale, tur du kom därifrån kan jag ju känna.
    Fint skrivet om din far, en fin människa förstår jag, oerhört trist med Alzheimer oavsett vem som råkar ut för det.

    Vi har väl alla saker om vi kanske inte riktigt kan släppa, saker som hänt tidigare i livet, någon som betett sig illa på något vis.
    Men sådant är väl livet antar jag, för de flesta.

    Förberedelseklass har jag haft lite med att göra, inte så mycket yrkesmässigt men de finns ju där på skolan, goa ungar, tacksamma för att få gå i skolan många ggr till skillnad från en del andra på skolan.

    Tillönskar dig en fin avslutning på kvällen.
    Ikväll tänder jag ett ljus för mina “gamla” som gått före.

    1. Ja, empati var inte den starkaste grenen. Men hen var bra på skolutveckling och en del annat. Men inte så smidig alltid med vare sig personal, elever eller föräldrar. Denna händelse har jag inte under alla år kunnat släppa men nu när jag satt känslorna på pränt så tror jag att det ska gå bra.
      Och jag sa ju upp mig på stående fot och det blev riktigt bra med ett nytt jobb i en förberedelseklass på en grannskola. Med en förstående chef. Bra kollegor hade jag även där jag slutade och fick det på den nya skolan.
      Kul att du också haft kontakt med förberedelseklass. Våra elever här var mellan 7 och 11 år. Givande och lärorikt för mig ockås.
      Önskar dig också en fin kväll.
      Tror jag också tänder ett ljus för de mina som vandrat vidare.

  10. Självklart var det ett helt rätt beslut att säga upp dig i den situationen du befann dig. Du hade nog inte förlåtit dig själv annars. Det är inte alltid man har den möjligheten, men i ditt fall slapp du gå arbetslös och det blev en bra lösning. Rektorer, är inte de utbildade pedagoger? Hur kan sådana brista i empati…trist
    Det var en fin artikel som skrevs om din far och allt han åstadkom. Och du gick i hans fotspår vad gäller val av yrke! Har du några syskon eller är du enda barnet?
    Hoppas att det känns lite lättare när du skrivit av dig. Jag är övertygad om att din far förstod att du gjorde allt du kunde för honom hans sista tid i livet. Varmaste kramen

    1. Ja, det var helt rätt beslut. Och som lärare har det sällan varit knepigt att få jobb. Men jag hann inte tänka på det just i den stunden. Blev så preplex över bristen på empati. Tyvärr var det ofta just det den här chefen ofta saknade. Hade jag haft kontakt med en läkare hade jag troligen blivit sjukskriven på 25% och då hade chefen inte kunnat säga något. Men där och då fanns det inte i mitt huvud. Att se pappa tyna bort tog mycket på krafterna och tyvärr bodde han sina sista två år på ett äldreboende som var riktigt dåligt.Ä rså glad för alla han vänner som hjälpte mig med besök.Nej,några syskon har jag inte men döttrarna och deras pappa och Bosse (maken) var också trogna besökare.
      Artikeln tycker jag är bra och det jag beundrade extra hos pappa var hans känsla för andra. Ibland med sitt liv som insats. Ohc han var bara 24 år när kriget var slut och då hade han varit i gång sedan han 1939 reste till norra Finland och vinterkriget.
      Nu när jag skrivit så känner jag att jag kan lägga detta bakom mig. Och det var det jag hoppades på.
      Stor kra,

  11. Den rektorn verkade sakna känslor. En tröst kan ju vara att under dom första 80 åren av sitt liv så fick han ju mer gjort och levde ett spännande intressant liv än dom flesta, som du berättat om tidigare.

    1. Ja, tyvärr. Och jag tog väldigt illa vid mig. Var ju också “slut” fysiskt och mentalt.
      Märkligt att tänka sig att pappa var 24 år när kriget var slut och hade otroliga minnen, många hemska, med sig vidare i livet. Och ett spännande liv levde han tills Alzheimer satte klorna hårt i honom.

  12. Trots den där tjuriga chefen fick du som du önskade och kunde tillbringa mer tid med din pappa innan han gick bort.
    Kanske var det pga det nya jobbet som du också tog chansen att åka till Peking? Det blev ju faktiskt bra till slut.
    Så fint sätt ni firat era hundraåringar, att minnas de sina med glädje, kärlek och lite bubbel. Så borde vi alla göra när vi väl kommit över den värsta sorgen.
    Kram

    1. Ja, då! Det blev bra att byta arbetsplats. Fanns inget alternativ här för mig. Jo. att jag kunnat bli sjukskriven på 25% men den tanken föll mig aldrig in. När det kommer till jobbet i Peking så var det en kombination men här var det maken som tyckte jag skulle söka jobbet. Och varför inte, så det gjorde jag. Ett lyckat beslut.
      Tyvärr var det kallt och regnigt i onsdags så stunden på kyrkogården blev inte så lång men trevlig och med fina och roliga minnen.
      Kram!

  13. Så fina minnen från din pappa, jag kan oxå känna en enorm saknad o att dom lämnade in för tidigt jag saknar mina föräldrar jätte mycket ..men du har så fina minnen och beskrivningar ..tack för du delar med dig <3 kram

    1. Jag har fina och väldigt roliga minnen från både mina föräldrar. Och nu när pappa skulle fyllt 100 år så blev det bubbel och snittar vid graven. Han hade gillat det. Kan förstå att du känner en saknad efter din föräldrar och väldigt trist att de avled så tidigt.
      Kram

  14. Förstår att tankarna gick lite extra till din pappa just den dagen och helt rätt att ni firade honom på 100-årsdagen!

    Men oj vilken stelbent rektor på skolan! Ditt agerande var även det helt rätt, och sen kom det ju att öppna andra dörrar för dig också.

    Ha en fin dag!
    Kram

    1. Vi hade en trevlig stund på kyrkogården och bubbel och snittar blev bra. Tyvärr var det isande kallt så vi blev inte så långvariga. Men fina och roliga minnen kom upp.
      Ja, stelbent kan man säga att denna chef var och för mig fanns inget alternativ. Jag hade inte orkat jobba full tid. Ett bra byte blev det och att jag kunde jobba mindre och ha mer flexibilitet.
      Önskar dig också en fin dag.
      Kram!

  15. Det är så sorgesamt att det ska finnas de som “grusar” – oförståelsen inför vad som verkligen är betydelsefullt.
    Fina minnen är guld värda och stunden att få känna det där innerligt vackra. Det är det vi håller fast vid.
    Varm kram till dig.
    Mia

    1. Visst är det och tankarna på detta har jag haft i så många år. Men nu när jag skrivit ner dem så tror jag att händelsen kan lämna mig och att det inte längre gör så ont. Och oförståelse när man är i ett utsatt läge drabbar än hårdare.
      Fina minnen är viktiga och att behålla dem.
      Tack, Mia.
      Stor kram

  16. Så fint skrivit med mycket känsla.
    Blev dock så himla upprörd över rektorns beteende och inställning. Tänk att det ska behöva vara så. Förstår nu mer och mer min inställning till fast anställning. Har aldrig velat ha det, inte vara bunden.
    Så glad att du fick en ny bättre anställning och kunde vara med din far mer, det betyder så mycket.
    Sköt om dig!

    1. Tack! Ibland är ju skriva ett sätt att tänka och tvärt om. Jag har i alla år då och då grubblat på detta och varit så sårad av bemötandet. Men nu när jag satt ord på det hela så kan jag nog lämna upplevelsen därhän och inte i mitt huvud “älta den”.
      Jag har ju oftast haft en fast anställning men detta är första gången på alla år, dryga 40, som jag blivit bemött och behandlad på detta sätt. Men ingen ska ens behöva utsättas för detta.
      Jag hade troligen kunnat bli sjukskriven på 25% och då hade saken varit löst. Men där var jag inte ens i tankarna. Livet och jag gick vidare och att göra det som känns rätt var viktigt för mig.
      Sköt om dig du också.
      Trevlig helg.

  17. Åh, så gripande du berättar om din pappa och hans sista tid. Så fint skrivet om hans liv och dina besök på äldreboendet. Så underbar idé att fira 100-årsdagen med bubbel och snittar på kyrkogården!

    Att ha haft en sådan fin kontakt med en förälder som även lämnat spår på jorden som en god och omtyckt människa, det är så värdefullt (och förstås inte alla förunnat). Jag minns min egen pappa på samma sätt. <3

    Men den där chefen! Usch, man blir arg bara av att läsa om det. Förstår verkligen att det finns en tagg kvar av det. Så bra beslut du fattade ändå och vad fint att du kunde finnas där för din pappa den sista tiden. Vissa personer ska bara visa sin makt! De mår troligen inte heller särskilt bra. Jag hade själv en chef en gång som inte ville tillåta flexibilitet med orden: "du får faktiskt välja, jobbet eller familjen" (!). Där stannade jag inte kvar länge till …

    Varma kramar till dig, Ditte, med en samtidig önskan om en skön helg! <3

    1. Tack, Anna. Ibland är skriva ett sätt att tänka och bli av med något som funnits med länge. Jag tror det blev så. Förstår att du känner igen dig i den här upplevelsen med både en chef som saknar empati och detta att finnas till för någon. Minns så fint du skrivit om din pappa och det är ju en tillgång att ha fina, goda och glada minnen med sig vidare i livet.
      Det var riktigt kyligt i onsdags och det ösregnade så besöket på kyrkogården med bubbel och snittar blev inte långvarigt. Men vi var där och firade och mindes honom som den fina pappa och morfar han var.
      Varma kramar till dig också och jag önskar dig en fin helg.

  18. Ditte! Jag måste göra ett tillägg till min förra kommentar.

    Nu läste jag artikeln om din pappa också – hade missat den. Vilka fantastiska hjältar! Wow! Tänk vad din pappa gjort för mänskligheten, man saknar ord. Dessutom i blygsamhet. Så stolt du ska vara!

    Stor kram

    1. Pappa Allan var en sann idealist och gjorde inget för egen vinning. Jag tänker ofta på att han var 18 när han åkte till Finland och sedan 24 år när andra världskriget var slut. Men detta var en tid som också kom att plåga honom med hemska mardrömmar när han blev sjuk i Alzheimer. Han upplevde mycket på nytt. Artikeln i Expressen tycker jag ger en bra bild av pappa. För ödmjuk det var han. En rolig sak är att han kom att tillhöra regementet P 10 i Strängnäs så där var han ofta på 60 och 70-talet.
      Varm kram

  19. Vilken fin artikel om din pappa. Jag blev alldeles tagen. Men jag kan tänka mig att det blev jobbigt för honom när han blev sjuk i Alzheimer. En oerhört grym sjukdom som tyvärr även drabbar anhöriga på ett hemskt sätt, som många andra sjukdomar även gör. SÅ himla fint av dig att finnas nära hans sista tid och du! Den där chefen!!… Tyvärr tror jag att det finna allt för många av dom… Jag har läst lite av andra skrivit och även jag har haft en mardrömschef där jag och kollegorna till slut fick rätt och chefen fick göra annat än att vara chef. Rättvisan vinner till slut!! Du gjorde helt rätt i att säga upp dig och tänk vad du fick vara med om sen <3

    1. Tack! Ja, den är bra skriven och med gott faktaunderlag. Och Arne Lapidus är ju en skicklig journalist.
      Ja, detta var en svår period både för pappa och mig. Hans Alzheimer gav honom mellan varven fruktansvärda mardrömmar om det han upplevt under kriget och han led svårt av detta. Jag ville orka att finnas mer till för honom och blev så förtvivlad när jag nekades att få vara tjänstledig 20% med lönebortfall för att orka. Jag hade inga syskon som kunde avlasta men döttrar, barnens pappa och många vänner gjorde fantastiska insatser.
      Ja, en chef som saknar empati kan vara nog så knepigt. Såg att flera kände igen sig och så även du. Här blev hen ju inte kvar heller men nya jobb finns ju. Hen var duktig på skolutveckling men det räcker inte.
      Jag sa upp mig under samtalet för att göra det jag trodde på. Att orka finnas till hands för pappa och jobba mindre.

    1. Tack! Jättebussigt!
      Ska in och titta och säkert blir det en beställning. Återkommer!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *