brev

Minne är veckans ord att fritt tolka i Sannas roliga fotoutmaning – Gems Weekly Photo Challenge .Utmaningen i sig är att med bild och/eller/ text – tolka ordet. Fritt fram för egna funderingar och alla är välkomna att vara med. När jag tänker på minne och minnen så kommer det upp en kavalkad framför mina ögon. Det finns så många minnen. Och inte blir de färre med åldern heller. Många är väldigt roliga, andra mer tankeväckande  med  mi en hel del minnen har jag från resor och upplevelser som på olika sätt påverkat mig som person. Här delar jag ett minne i form av ett brev som är just ett minne och skrivet den 10/6-2006 och senare den 10/7-2009

På väg mot Nordnorge. Foto Anders Holmström.

Ett minne som för alltid finns kvar

Kära pappa!

Så är den dag då kommen, då det är dags att säja farväl.  Du ska veta att det inte är lätt. Vi har följts åt länge. Du blev 84 år och pappa, många av de åren  har vi upplevt så mycket tillsammans. Dessa minnen kommer jag alltid att bära med mig.

Tänk pappa, julen 1952, jag var 3 år. Du gav mig en bob/kälke i julklapp. Jag var så glad. Men det fanns ingen snö. Jag ville genast prova min julklapp. Vem, om inte du pappa, var beredd att på julaftons kväll ge dig ut i mörkret. Du knöt fast kälken på cykeln och trampade på allt du kunde. Jag njöt av farten och ropade fortare pappa, kan du inte köra fortare. Du trampade så svetten lackade.

I Nordnorge, utanför Narvik,  i trakter där du känt dig hemma.

Tid i Norge

Något år senare var det dags för oss att tillbringa tid på Jörstadmoen, Lillehammer, Norge.  Du arbetade där på regementet under flera somrar. Vilken fantastisk tid! Tänk alla mornar vi blev väckta av trumpetsolo. Minns du alla vänner? Jag har en färsk hälsning till dig från Harry Höjdalsnes. Han bor fortfarande kvar i Fåberg och mår bra. Jag minns att jag levde livets glada dagar som barn i denna “lägermiljö” och blev ofta hemskjutsad på cykel av någon major eller överste vid lunch och middagstid. Ja,annars hade mina små korta ben aldrig hunnit hem i tid. Och punktlighet var viktigt för dig.

Pappa är “Tvåa” från höger. En bild tagen i Oslo.

Flytt till Solna – Karlberg

Ja, pappa åren gick och 1959 flyttade mamma och jag från Töreboda i Västergötland till Solna. Du hade då redan jobbat på Karlberg några år. Jag visste inte vad du arbetade med, men förstod att det var något med det militära. Jag kommer ihåg mitt första möte med Karlberg. Du tog med mig dit. För mig som kom från landet, var det ju ett riktigt slott. Överste Anders Grafström var chef och jag minns pappa att du var lite orolig när jag fick lov av farbror Anders att “springa runt” och upptäcka de olika salarna. Du visste att jag hade mycket spring i benen och var pigg på att upptäcka nya saker. Det var mitt första möte med Karlberg och det skulle inte bli det sista. De kom att bli många.

Minns du julottorna, “farbror Hans” Åkerhielm var präst.Kaffet därefter här i Rikssalen och långdansen som avslutning, jullekar var inte din starka sida, inte min heller. Så lika vi var!Tänk vad mycket roligt vi haft just på Karlberg. Min studentfest hade vi här 1968. Så stolt du var den dagen.

Tiden går

Din avskedsfest; du skulle gå i pension och blev helt oväntat kidnappad från Karlstad. Du fördes till Karlberg och det blev en fantastisk “show “i bästa “Här har du ditt liv”-stil i Rikssalen. Hela ditt liv kom i dagen och många inbjudna gäster från när och fjärran var där. Vilket spännande och innehållsrikt liv du levt! Vad mycket nytt jag fick veta om dig! Tack Rolf Wikström, en av pappas chefer genom åren,och många andra, för att denna fantastiska tillställning över huvud taget blev möjlig att genomföra. Karlberg var ju ditt andra hem pappa.

Dina barnbarn, Liv och Helen, döptes här i slottskapellet 1981, av farbror Hans, som du lärde känna under Finska Vinterkriget redan 1939. Du var 18 år då du for dit för att bli kusk. Men hästarna hade dött i kylan så du fick andra, mer fältmässiga uppgifter mitt i skottlinjen.( Hovpredikant Hans Åkerhielm var också slottspastor på Karlberg)

Tänk pappa vad fort tiden går, flickorna har nu just fyllt 25år ( de är nu 28) och den dagen hann du inte uppleva. Men ni hann uppleva mycket annat tillsammans.
Det känns inte så länge sen du sprang med flickorna på axlarna uppför backen på Evlinge när de var små, eller när du i Waxholm beställde de största glassarna som gick att få. Gärna med jordgubbssmak, för det gillade du själv och du hjälpte gärna till om det blev något kvar av glassarna.

Gemensamma intressen och fina minnen

Idrott pappa hade vi som ett stort, gemensamt intresse. Jag minns hur glad du var den dag då jag fick beskedet att jag kommit in på GIH.( Gymnastik och Idrottshögskolan) Du var nog gladare än vad jag själv var! Och pappa, jag har haft både glädje och nytta av den utbildningen.

Kommer du ihåg alla politiska diskussioner vi haft? Jag tyckte ibland att du levde i det förgångna. Du var så fast i alla dina minnen från krigen, tragiska upplevelser i samband med landstigningen i Normandie.  Kunde du inte se att världen förändrades? Nej, jag tror nog inte att du kunde det. Och nu så här efteråt, vill jag medge, att det har den nog inte. Det krigas även idag och det kvarstår många orättvisor. Du var en sann idealist pappa, du kämpade för det du trodde på; en bättre värld utan förtryck. Det har jag förstått långt senare.

Några resor

Vi har gjort flera resor tillsammans och alltid har det varit roligt och lättsamt att resa med dig. Du hade liksom inga krav på något. Allt var bra! Språk, förutom svenska och norska, var inte din starka sida. Men du gjorde dig ändå alltid förstådd överallt. Du kom på något sätt i samspråk med alla och envar, nyfiken och intresserad av människor som du var. Du hade vänner i alla världsdelar.

Frankrike och Normandie, ja, du var där också. 1944. Och jag kom hit många år senare och fick i fredstid uppleva denna miljö-

Normandie och mina tankar går tillbaka i tiden. Hit till stränderna och vad som hände

“Pegasus Bridge” . Detta hus var det första hus som befriades av de allierade. Helt har jag aldrig förstått din roll här. Du lämnade liksom inte så mycket av allt du upplevde till eftervärlden.  Du bar det med dig-

Sedan länge är huset ett café men historiens vingar breder fortfarande ut sig

Ett minne från en resa finns så tydligt kvar hos mig, från Korsika. Jag förstod som 13 – åring aldrig varför alla ställde sig upp i matsalen på hotellet när du kom in. Långt senare berättade du för mig att det kanske kunde bero på det lilla röda band du hade på kavajen. (Den franska Hederslegionen) Men du glömde berätta varför du fått den… Så typiskt!  Svaret fick jag  långt senare.

Hederslegionen är överst till höger.

En kämpe

Ja pappa, du har haft ett innehållsrikt liv och ALLTID kämpat för det du trott på och det du tyckte var rätt. Jag tror nog jag ärvt en del av det. Du gjorde aldrig något för egen vinning! Din sjukdom var svår. Vi visste att du inte kunde bli frisk. Men du kämpade så hårt. Och det hade du gjort mången gång förr. Du behöll din humor och var så glad över att få besök på ditt äldreboende. Du gladdes över alla kort och brev som kom från vänner runt hela jorden. Du krävde ingenting och var alltid så ödmjuk.

Men även för en kämpe som dig pappa, tog livet slut och din kamp var över. Det var tungt att se dig den sista tiden ska du veta. Din alzheimersjukdom var svår, främst för dig själv att vara så hjälplös och ingen hjälp fanns att få. för dig.
Hela tiden intill ditt sista andetag fanns godheten kvar i dina ljusblå ögon.

Pappa, du var och är  Beundrad, Respekterad och Saknad

Tack för att du var min pappa och våra döttrars morfar. Jag älskar dig och du kommer alltid att följa med mig i mina tankar och i mitt minne.

Kram Benedikte

Här finns veckans övriga bidrag och det är verkligen roligt att se alla olika tolkningar av ett och samma ord. Titta gärna in!