Resor utomlands

Hitlers “Örnnäste” – En historisk utsiktspunkt

11 september, 2019

I måndags besökte vi Hitlers “Örnnäste” eller som det heter på tyska Kehlsteinhaus. Huset ligger högt på en klippa ovanför byn Bercthtsgaden. Klippan som huset /byggnaden ligger på heter heter Adlerhorst och betyder just örnnäste på tyska. Men bergsområdet i sig Obersalzberg. Mycket är skrivet om detta och för den som vill ha en kort och bra sammanfattning och  bakgrundsinformation om Kehlsteinhaus så finns det här i länken 

Jag har tagit mig en bar bit vidare från Hitlers Örnnäste och kommit upp till hela 2600 meter över havet. Jag har från Hitlers Örnnäste tagit mig en bra bit uppför  berget och är en bra bit ovanför molnen. Här är jag uppe på 2 200 meter.

Till Hitlers Örnnäste

kommer man med specialbussar som utgår från en stor parkering i Obersalzburg. Och det är även här man köper sin biljett till en kostnad av  16 euro tur och retur. (Olika familjebiljetter samt barnbiljetter finns också )Man får en angiven tid för uppresan och talar om när när man köper biljetten hur länge man vill stanna och får den tiden instämplad på biljetten.Viktigt att passa den tiden.

Specialbyggda bussar kör den 7 km långa, branat och slingriga vägen upp till Hitlers Örnnäste. Specialbyggda bussar kör den 7 km långa, branta och slingriga vägen upp till Hitlers Örnnäste.

Kurvigt och smalt. 

Vi är högt upp och lite snö kan skymtas på några bergstoppar.

Bussarna stannar vid “entrén” och det är även där man kliver på vid återresan. Här finns några kiosker med kaffe, te och öl samt en del vykort , böcker och andra souvenirer. Och där bussen stannar går det en dryga 100 meter lång tunnel in i berget och när den tar slut finns en stor hiss som tar besökarna upp de sista 124 metrarna till själva byggnaden. Hissen är i original och från  1938 när Kehlsteinhaus var färdigställt- Det tog 13 månader under  under åren 1937 – 1938 att färdigställa huset och mängder av arbetare var sysselsatta  med bygget i stort sett dygnet runt.

Tunneln genom berget som leder fram till hissen. Ovanför tunneln står det att den är byggd 1938

 Efter tunneln ligger “väntrummet” för besökare som är cirkelformat.  Här är både  äggarna och taket är klädda i natursten som är uthuggen för hand. Det var här besökare fick vänta på tillträde till hissen och för att få komma upp och in i byggnaden.  Alla besök hit  till Kehlsteinhaus var väl regisserade och tillrättalagda. Och byggnaden i sig omnämndes som “das Teehaus,” tehuset. (Skulle man inte vilja åka hissen upp så finns det en brant gångstig som leder upp)

Från det cirkelformade väntrummet tog vi hissen upp till Hitlers Örnnäste. Från väntrummet tog vi den mässingsklädda hissen med gröna lädervägga upp till Hitlers Örnnäste –

Så är jag då här upp i Hitlers Örnnäste

och kliver ut på trädäcket utanför själva byggnaden på 1800 meter över havet. Det är grått, det blåser och det regnar. Lite snö och is  finns också.

En titt ut över landskapet. Det är grått och kallt, nollgradigt. 

Jag beger mig vidare uppför berget. Jag funderar. Funderar på historien, på detta gigantiska hus och allt som hänt. Och hur allt kunnat hända. Hamnade i tankarna tillbaka till det besök jag för ett par år sedan gjorde i Auschwitzoch plötsligt känns det ännu kallare här uppe.

Hitler hade ett sommarhus längre ner i byn Berghofoch där bodde han mellan varven. Och huset i Berghof kom att bli Nazitysklands andra regeringshögkvarter, vid sidan om Berlin.  Idag återstår bara en bergvägg här. Allt annat sprängdes, bombades efter andra världskrigets slut.

Huset här uppe som kom att kallas för  Örnnästet fick Hitler i present av Martin Borrman och det tyska nazipartiet när han fyllde 50 år. (Borrman var en politiskt inflytelserik vän och kom periodvis att ha stor makt i Hitlers Tyskland) Hitler kom kom för egen del bara att vara här uppe ett fåtal gånger och trivdes bättre i Berghof. Däremot tillbringade Hitlers  “dam” Eva Braun mycket tid här med sina vänner.

Lite snö har stannat kvar och det vita lyser upp.

Jag fortsätter 

på en stig som leder vidare uppför berget Jag funderar över namnet Örnnästet. Hade ett minne av att det kallades så av en fransk diplomat redan före kriget. Men det var först efter andra världskriget som amerikanarna  kom att benämna det hela som Örnnästet. Tyskarna för sin del kallade allt här uppe för das D -Haus/ där bokstaven D skulle vara början i “Diplomathuset.”

Här i bygggnaden fanns alltså Hitlers Örnnäste. Och med enorma bunkrar under jord. Här låg alltså Hitlers Örnnäste. Både ovan jord och med enorma underjordiska gångar och bunkrar.  Allt är borta, bombat, sedan länge. I huset  finns idag en stor restaurang. 

Att det står 1834 här på skylten till Hitlers Örnnäste, Kehlsteinhaus, beror på att det ligger på denna höjd.

Jag passerar ett kors av trä med en stor edelweiss  i mitten och årtalet 1951 inristat.  Korset är ett minnesmärke, dock lite oklart över vad.

Det fortsätter att regna och jag stretar på uppför. Stigen har övergått  till klippor och stenblock som är hala. Men upp ska jag. Så högt upp som det går. Är jag nu ändå här så vill jag hela vägen upp. Jag är ju inte direkt ensam men leden av människor tunnas ut ju högre upp jag kommer.

På ca 2200 meter. Nu kommer jag inte högre upp här i det område som en gång tillhörde Hitlers Örnnäste.

Tänker än en gång tillbaka  på alla hemskheter som hände och hur detta var möjligt. Tänker här extra på min pappa, (död sedan 2002,) som under andra världskriget, tillsammans med många andra, kämpade för människors och länders rätt till sin frihet.Lika aktuellt idag som det alltid varit. 

 

På svt play finns en sevärd film om Örnnästet och mer om allt det historiska. Filmen ligger kvar till den 5/10-2019

Du Kanske Också Gillar

46 Kommentarer

  • Svara Geddfish 11 september, 2019 | 10:18

    Fantastiskt intressant inlägg! Jag har ju läst några böcker om den tiden nyligen. Så får jag säga att jag fascineras av din pappas hjälteinsatser. Gick tillbaka och läste dina inlägg om honom.
    Ha det fortsatt gott. Stor kram!

    • Svara Ditte 11 september, 2019 | 11:02

      Tack! Ja, besöket här gav många tankar. Jag har ju läst mycket om denna tid och har ju levt med pappa som berättat mycket av sina erfarenheter. Ska nu se om den gamla filmen ”Örnnästet”.
      Ha det fint du också!
      Stor kram

  • Svara Eva 11 september, 2019 | 12:07

    Oj va stort måste ha varit många tankar o känslor o så läckert högt upp så coolt att du gör såna saker ännu o upplever allt spännande, önskar jag var lika tuff 😉 tack för du delar uppskattas kram å fin dag

    • Svara Ditte 11 september, 2019 | 13:24

      Ja, det var mäktigt att vara här. Och av flera skäl. Historiens vingar inte minst. Jag vet inte vad som drev mig hit upp för andra stannade längre ner. Men på något sätt skulle jag högst upp. Kanske var det något jag ville besegra.
      Och du har ju också varit här. Med mig.
      Kram!

  • Svara Gertie 11 september, 2019 | 12:17

    Återigen en mycket intressant läsning från din resa i de vackra Alptrakter som jag så väl känner igen. Hitlers Örnnäste har jag dock inte besökt, en miss helt klart, vilket jag inser efter din inlevelsefulla berättelse.
    Jag förstår förstås att du har ett extra stort intresse för området, inte minst vad gäller de historiska aspekterna, med tanke på vad din far var med om. Starkt gjort av dig, att trotsa det allt annat än gästvänliga vädret för att nå ända upp…och skönheten fanns där mellan molnen.
    Går då och då tillbaka och läser de länkar om din far, som du hänvisar till och kan bara, återigen konstatera att han var en fantastisk människa! Har även läst dina tidigare inlägg från Salzburg med omnejd och det med glädje och igenkänning, tack för det!

    • Svara Ditte 11 september, 2019 | 13:22

      Tack! Ja, i detta ämne är jag ju väldigt engagerad. Är ju präglad av min uppväxt, även om den också är historia numer. Men vissa ränder håller sig kvar.
      Egentligen finns inget kvar här uppe. Inte annat än det som utspelade sig här. Och det kan ju både räcka och bli över.
      När jag stretade upp här kändes det som om jag fick krafter jag inte hade och även mod. Brant var det och väldigt halt.Men jag hade en inre drivkraft och min pappa “satt på axlarna”. Säkert var dte något jag ville besegra och min envishet såg till att jag gjorde det.
      Jätteroligt att du är med och extra roligt att du har glädje av det jag skriver. Salzburg med omgivningar är du ju välbekant med. Och nu har du också träffat på min pappa. Dock i artikelform-

  • Svara Ami 11 september, 2019 | 12:19

    Jag kan tänka mig att det var med blandade känslor du besökte stället. Men ändå intressant och spännande på samma gång!
    Stor kram

    • Svara Ditte 11 september, 2019 | 13:18

      Det var med många blandade känslor jag traskade och klättrade runt här uppe. Verkligen! Men jag är väldigt glad över att ha varit här även om alla bunkrar och underjordiska gångar och annat är bombat och borta. Många tankar blev det och ett stort stycke historia.
      Stor kram

  • Svara Maria - To make each day count 11 september, 2019 | 12:41

    Oj så spännande! Dit vill jag åka 😀

    • Svara Ditte 11 september, 2019 | 13:16

      Jag tyckte absolut det var väl värt ett besök här uppe även om inget egentligen finns kvar. Allt är bombat och förstört.Men måtte vi aldrig gkömma denna tid. Jag funderade mycket på hur allt detta hemska som hände under Hitlertiden kunde hända. Helt ofattbart.

  • Svara znogge 11 september, 2019 | 14:40

    Vilket intressant inlägg. Skulle jag ha vägarna förbi skulle jag gärna besöka Örnnästet för det måste ha varit otroligt intressant och spännande med på sitt sätt. Jag gör en notering om den branta stigen eftersom jag inte tycker om hissar men frågan är vad jag hade tyckt om en brant stig 😉

    Ha en fortsatt fin onsdag!

    Kram

    • Svara Ditte 11 september, 2019 | 15:17

      Uppför hade det nog gått bra och även nerför. Man såg inte branterna runt om…Men jag tog hissen. Av historiska skäl- Men jag gnetade sedan vidar een bra bit uppför- Halt var det, regn och blåst. Och upp kom jag. Att ha varit här var intressant och spännande och historien satt tungt på axlarna-
      Önskar dig också en fin onsdag.
      Kram!

  • Svara Ama de casa 11 september, 2019 | 15:56

    Jösses! Duktigt kämpat av dig! Jag hade nog nöjt mig med bussen, tunneln och hissen, i det vädret. (Jag skyller på vädret men sanningen är nog snarare att jag är lat 😉 ).

    Intressant inlägg!

    Ha en fin dag.

    • Svara Ditte 11 september, 2019 | 22:19

      När jag nu var här så skulle jag ta mig så högt upp som jag kunde, som det gick just här. Och det gjorde jag. Halt var det, blåsigt och regnigt och vädret blev en bra kuliss till denna plats. Dyster! Och med historien i färskt minne så var det dystert.
      Besöket var väldigt intressant och historiens vingar var med.
      Hoppas att ni också haft en bra dag- Jag har det

  • Svara Emma, Sol som sol? 11 september, 2019 | 17:05

    Läste just Lenas inlägg om de fruktansvärda gruvolyckorna i Wales och sedan läser jag detta inlägget om Hitler.
    Nu känner jag mig väldigt nedstämd. Men det är väl viktigt att känna så också emellanåt. Vackra bilder och det måste ha varit en märklig upplevelse att vara där.

    • Svara Ditte 11 september, 2019 | 22:15

      Det var mäktigt att ha varit här och historiens vingar var med. Detta är ju stycke modern historia och en viktig del. Läste också Lenas inlägg och hemskt att det en gång var så. Men vi här i Sverige haft mängder av “hang ups” som ingen är stolt över idag och helst velat glömma. Min önskan är att vi människor ska ha lärt ps något av den historia som varit.

  • Svara Lena i Wales 11 september, 2019 | 18:37

    Kul! Ger fina minnen från de gånger jag varit där.
    Har sett betydligt mindre utsikt än du gjorde, bara handen framför mig, men också sett riktigt vacker utsikt.
    Lustigt att huset blivit så känt, han var ju där bara några gånger. Tror att många blandar ihop Örnnäster med huset i
    Berghof.
    Ha det bra!

    • Svara Ditte 11 september, 2019 | 22:07

      Lätt hänt att blanda ihop Örnnästet med huset i Berghof. Förstår att du varit här en hel del. För mig var det första gången. Såg just ett program på Svt play om Örnnästet och Berghof dagen innan jag åkte till Salzburg om Ett väldigt bra program och lärorikt. En hel del visst jag redan. Att Örnnästet blev berömt tror jag berodde på bunkrar och annat som fanns här och själva byggnaden med allt den innehöll. Däremot var ju Eva Braun här väldigt mycket och ofta tillsammans med vänner. Intressant var det att komma hit och till området i stort.

  • Svara BP 11 september, 2019 | 18:40

    Så mycket man inte vet, eller visste rättare sagt. En sak slog mig faktiskt. Det var riktigt kusligt att se stället, läsa om det och titta på bilderna, där vädret bidrar starkt till att det blir ännu kusligare med tanke på allt som hänt där och i närheten och vilka hemska personer var inblandade. Kände du inte likadant däruppe? Att ha en restaurang på platsen tycker jag är väldigt makabert, men det är klart. Turister vallfärdar ju dit, så då är det bara casha in.

    PS. Den röda bussen skulle kunna gå i Stockholm. DS.

    • Svara Ditte 11 september, 2019 | 21:20

      Jag tyckte att det var bra att det var mulet, regnigt, blåsigt och kallt när vi var här. Det är ju historiskt en ruskigt kall plats och på så många sätt-Jag blev både rörd och berörd här uppe. En stark känsla och jag hade ju tagit med mig pappa, i tankarna, och pratade med honom. Och visst var det så mycket man inte visste.Detta hälls ju hemligt. Finns en dokumentär på svt. play som jag såg innan jag åkte om Örnnästet. https://www.svtplay.se/video/20631376/hitlers-ornnaste
      Ett intressant besök på många sätt. (Restaurangen passerade jag bara och använde toan)

  • Svara Musikanta 11 september, 2019 | 18:59

    Tack för ett väldigt fint och intressant inlägg. Jag visste faktiskt inte att det ursprungliga örnnästet var borta.
    Ingrid

    • Svara Ditte 11 september, 2019 | 21:08

      Örnnästet bombades och förstördes efter andra världskriget. Man ville inte att detta skulle bli ett tillhåll för nynazister och man ville heller inte att byggnaden med sina bunkrar och underjordiska gångar skulle påminna om denna hemska tid. Det var väldigt intressant att ha varit här. Historiens vingslag var med hela tiden.

  • Svara Paula 11 september, 2019 | 23:15

    Hela blogginlägget liksom kröntes av den sista vackra bilden, en ensam blommande växt som stolt stretar i motvind. Kanske tyckte Hitler att det blåste för mycket på toppen??? Bunkrar trivdes han ju annars bra i…
    Ja nog förstår jag att du kände historiens vingslag. Och lite annat smått och gott som naturen kryddat ditt besök med, vindar ,regn och dimma- Kanske t.om så att det hörde till skådespelet. För det blir ju förvisso mer dramatiskt när ett sådan ställe inte omges av sol och fågelkvitter? Kram

    • Svara Ditte 12 september, 2019 | 11:07

      Hitler var höjdrädd och hade svindel så han tillbringade mycket tid i sitt hus i Berghof, som ligger några kilometer längre ner i dalen. Av Berghof finns idag bara en bergvägg kvar. Allt är bombat och borta. Jodå, bunkrar, där han kunde gömma sig, gillade Hitler.
      Och visst satt historiens tunga örnvingar här på mina axlar. Kylan, regnet och blåsten – passade in i miljön. Platsen är ju verkligen förknippad med just detta. Och ondska. Var nog den jag kämpade emot när jag stretade uppför för att ta mig så högt jag kunde.
      Kram!

  • Svara Susjos 11 september, 2019 | 23:26

    Förstår att det blev ett speciellt besök, och såklart var din fantastiska pappa med i dina tankar, så mycket han gjorde!
    Minns mitt besök i Auschwitz, och den illamåendekänslan när vi kom ut därifrån och tårar som rann. Vi människor…hur kan vi göra något sådant mot andra människor?!
    Kram kram!

    • Svara Ditte 12 september, 2019 | 11:01

      Speciellt blev det på olika sätt- Och jag stretade uppåt. Skulle så högt jag kunde komma. Till sist var jag ensam här uppe på de kala och hala klipporna.
      Och pappa var med mig – på olika sätt.
      Tänkte också när jag satt här uppe på mitt besök i Auschwitz. Hur kunde allt detta överhuvud taget hända. Går inte att begripa.
      kram!

  • Svara Marja 11 september, 2019 | 23:37

    Måste ha varit ett väldigt intressant besök. Frös lite med dig när du envist stretade upp till toppen. Jag hade varit väldigt andfådd på den höjden.
    Ta hand om dig! Kram!

    • Svara Ditte 12 september, 2019 | 10:58

      Det var väldigt intressant att ha varit här- Och visst fräs jag. Men vädret passade in. Blev en bra scenografi
      Jag kände mig som den “vädur” jag är och blev inte anfådd. Till sist var det bara jag här uppe. Jag och kylan och bergen.
      Kram!

  • Svara KajsaLisa 12 september, 2019 | 01:26

    Jättekul att se bilder från Berghof även om historien runt det är hemsk. Jag skulle gärna besöka det. Hustet på toppen som verkar vara den enda byggnad som återstår, var tänkt som gäststuga.

    • Svara Ditte 12 september, 2019 | 10:51

      Av Örnnästet här uppe, “Kehlsteinhaus” återstår byggnaden, (idag restaurang) hissen,väntrummet för besökare nere vid hissen samt byggnaden,huset ovan jord. Berghofområdet passerade vi och det ligger ett par km längre ner. Här återstår bara en bergvägg. Allt annat är bobmat och förstört.Och det var ju i Berghof Hitler och co. bodde. Men Eva braun tillbringade mycket tid i “Kehlsteinhaus” med sin vänner men Hitler var bara här några gånger .

  • Svara Ruth i Virginia 12 september, 2019 | 06:08

    Hitler invaderade Norge och Danmark den 9 april 1940, på min 12-årsdag. Kommer ihåg
    morgonen då jag skulle till skolan och hade just hört nyheterna på radion. “När kommer
    dom till Sverige?” Det tycktes ju logiskt, men vi klarade oss.

    Kriget slutade i maj 1945, då jag tog realen. När jag tänker tillbaka, är jag förvånad över
    hur lite vi tonåringar brydde oss om kriget. Vi klagade över att det inte fanns god mat och
    snask. – Hitler och Eva Braun begick självmord samma dag som vi hade vårt examensprov
    i tyska. Ironiskt, eller hur?

    Fina foton, som vanligt Det har varit en jättefin resa vi fått vara med på.

    Du ser ut som en flykting i Afghanska bergen, /bra kämpat/ där du sitter
    insvept i din röda filt – (kanske det är ett regnplagg)

    • Svara Ditte 12 september, 2019 | 10:40

      Tack! Och väldigt roligt att du varit med. Tänk Ruth, vilka minnen du har från den här tiden. Invasionen av Norge på den 12-årsdag, och kriget slutade när du tog realexamen och sedan begår Hitler och Eva Braun självmord den dag ni har examensprov i tyska. Svårt att glömma.
      Jag stretade på här uppe som en vädur och hade en regnponcho på mig. Och ponchon blev stundtals ett vindfång här uppe på höjderna. (Jag är ju dessutom född i mars och i vädurens tecken)

  • Svara Helen 12 september, 2019 | 06:58

    Så kul att se dina bilder och berättelse från Örnnästet! Min man och vuxna söner var dit i juli så jag har deras bilder att jämföra med. De hade bättre väder och rätt varmt. De kom också hem med en bok om örnnästet som är väldigt intressant att läsa ur.

    • Svara Ditte 12 september, 2019 | 10:31

      I sol och fint väder ser det ju helt annorlunda ut här uppe. När vi nu var där så tycker jag att det kyliga, kalla och blåsiga vädret passade in i miljön. Intressant att dina söner och make var där i somras så du har ju deras berättelse också- Kul att jämföra bilderna i sol och regnväder och dimma. Såg också den dokumentären som i torsdags gick på tv som handlade om hela Örnnästets historia.Finns kvar till 3/10 på SVt play. Och här i trakten kommer nog alltid historiens vingar alltid att ligga tunga.

  • Svara Klara Ovidia 12 september, 2019 | 07:59

    Vilken resa, vilken klättring för att komma upp och få en överblick, vilket bygge och vilken historia, vilka hemskheter! Jag tänkte genast på din Pappa när jag började läsa. Har sett dokumentären och fler andra också på SVT och taget del av mycket kring och i och efter krigstiden. Du som varit vid i Auschwitz också har ju det perspektivet med – och jag får påfyll genom att läsa och se bilderna. Bilderna klargör kylan som finns kring detta.
    Stor kram!

    • Svara Ditte 12 september, 2019 | 10:21

      Det var väldigt intressant att ha varit här även om allt är bombat så finns den hemska historien kvar på alla sätt. Vädret var ju passande i sammanhanget men kyla, dimma och blåst. Passade bra som kuliss. Pappa var med mig här i tankarna och det kändes stundtals som om han var här med mig rent fysiskt.
      Jag funderade även mycket över besöket vi gjorde för ett par år sedan o Auschwitz. Ska nu se om filmen Örnnästet som jag sett för länge sedan.
      Stor kram

  • Svara Karin Eklund 12 september, 2019 | 08:02

    Man kan gott förstå att man ville radera Örnnästet från jordens yta efter andra världskriget. Folket hade lidit oerhört mycket och jag gissar att det är en helt normal tanke när man har varit med om så mycket som hade hänt under en lång räcka av år. Du beskriver din vandring uppåt på ett så bra sätt, så jag kände att jag gick där jag också.
    Tack för att du förmedlar historien så bra med dina steg, dina bilder och ord.
    Att jag sedan känner vanmakt över hur mänskligheten har varit och är, är en helt annan femma.
    Vi måste kämpa emot att sånt händer igen, till minnet av alla som hade det svårt under den tiden som påverkar ännu i denna dag, så många år senare.
    Tack Ditte!

    • Svara Ditte 12 september, 2019 | 09:47

      Så blev det ju också genast efter kriget och många människor hade mördats och lidit väldigt hårt- Det finns så mycket att berätta om det historiska och den historien är skriven av många. Och den lever kvar. Jag hoppas innerligt att detta hemska som hände på många ställen världen över under Andra världskriget aldrig ska upprepas. Och jag tar pappas ord här. “Krig är grymt och man har tur om man överlever. Jag hade det”.
      Jag funderade väldigt mycket när jag klättrade upp hit och till sist var jag så högt upp att jag var ensam. Och det var det jag ville vara.
      Visst måste vi kämpa för att detta aldrig ska ske igen.
      Tack, för dina tankar.

  • Svara Anki 12 september, 2019 | 08:10

    Verkligen både intressant och spännande att få se och läsa – och lärorikt! Tack Ditte!
    Kram

    • Svara Ditte 12 september, 2019 | 09:41

      Det var intressant att var här även om egentligen inget av det gamla finns kvar. Dock finns ju det historiska med på olika sätt- Jag funderade mycket när jag klättrade runt här uppe. Hade hoppats att få se en edelweiss, men så blev det inte. Jo, den på korset men den var konstgjord.
      Kram

  • Svara wiolettan 12 september, 2019 | 09:20

    Åh, tänk att du har varit på Örnnästet. Har läst mycket om det och har velat se detta, men det har inte blivit av.
    Vilken utsikt och vad jobbigt med måste vara att vandra upp så där. Bra gjort verkligen. Att gå på hala stenblock är inte det lättaste. Tänk att det är så kallt. Det syns faktiskt.
    Intressant läsning och trevligt att få se de vackra vyerna och alla bilder som du har tagit.
    Tack så mycket och varm kram till dig.

    • Svara Ditte 12 september, 2019 | 09:39

      Tack, Wiolettan! Jag hade tidigare sett “Örnnästet” på långt avstånd men inte varit där. Har också läst mycket om det och har sett filmen med samma namn. Ska nu se om den. Mycket historia finns ju här även om alla bunkrar och annat är bombat och borta idag. Kallt var det, regn och blåst – men jag stretade på. Och nu har du ju varit här med mig och sett det på nära håll.
      Så trevligt att ha dig med.
      Varm kram till dig.

  • Svara Bosse Lidén 12 september, 2019 | 18:56

    Härligt inlägg. Nu ångrar jag att vi inte tog chansen när det begav sig och vi var i närheten. Självklart skulle du upp på toppen, Tror ingen eller inget skulle kunna hindra dig. 🙂 Direkt när jag började läsa tänkte jag på din pappa. Undra hur många gånger du tänkte på honom denna stund. Tänk vad mycket ni hade haft att diskutera efter du varit däruppe. Mäktigt att få uppleva. Nyttigt att få besöka. Undra varför han inte gillade det och bara var där få gånger och vad Eva gjorde där uppe i hemlighet. 🙂 Extra tack till detta inlägg.
    Kram Bosse

    • Svara Ditte 12 september, 2019 | 19:18

      Tack Bosse för fin feedback. Det var mäktigt att vara här uppe på Örnnästet och av många olika anledningar. Jag kände örnen och örnens vingar på mina axlar. Och visst talade jag hela tiden med pappa och han förklarade och berättade. Han var ständigt närvarande med mig här uppe. Och till toppen skulle jag. Trots kyla, blås och regn. Dessutom var det halt.
      Nu har du ju varit här uppe med mig och jag vet att vi hade haft fina och intressanta samtal. Och med en del humor.
      Hitler hade höjdskräck och svindel och det var en av anledningarna till att han hellre var i Berghof. Och vad Eva gjorde här i huset förtäljer inte historien. Men jag grunnar också.
      Kram!

  • Svara FREEDOMtravel 21 september, 2019 | 10:05

    Där var vi för många år sedan! Spännande besök!

    • Svara Ditte 21 september, 2019 | 10:35

      Det var det. Har tidigare bara sett Örnnästet och berghof på avstånd. Hela resan till Salzburg med omgivningar var väldigt lyckad

    Kommentera